Tolv fördömda män (1967)

Fyra russin till smutsigt dussin

Robert Aldrich, bland annat också känd för "What Ever Happened to Baby Jane?", gjorde ett par andra världskrigsrullar redan på 50-talet men hans mest kända lär utan tvekan vara den om det smutsiga dussinet, så kallade när de i tafatt protest mot befälen vägrar att raka och tvätta sig i kallt vatten.

Uppror mot befäl, vafalls? Sådant sysslar väl inte normala meniga med? Nej, detta är inget vanligt specialförband. Major Reisman (Marvin) får nämligen i uppdrag att träna en skara döds- eller långtidsdömda soldater för ett Omöjligt Uppdrag. Snabb träning följs av ett livsavgörande test för att se ifall de håller måttet och slutligen ska själva uppdraget ros i land.

Detta verkar även vara den ungefärliga storyn till Tarantinos kommande "Inglorious Bastards", och av "Kill Bill"-duon att döma törs jag redan nu rekommendera er att se "originalet" istället. QT verkar inte ha så mycket mer att ge, njut och förfäras istället av andra världskrigsgenren när den är som bäst: karg, humoristisk, spännande och dyster - allt på samma gång.

Just hur filmen pendlar mellan svärta och humor är rätt anmärkningsvärt. Det blir inga konstiga hopp i tonfall utan filmens ton följer snarare de dömdas situation. Under deras träning, när de just fått tillbaka hoppet om att överleva, kan man kosta på sig lite galenskaper, men när allvaret inträder ersätts humorn av rå brutalitet och rentav grymhet. Uppdraget är inget mer raffinerat än dödandet av så många tyska officerer som möjligt under en tillställning på ett franskt chateau. Själva utförandet är precis så rått som det låter, med scener som hade varit otänkbara i en film gjord under eller strax efter kriget. Tiden för oreflekterande propaganda är över och med Vietnamkriget på allas läppar är det dags för filmer som säger rent ut att krig alltid är en smutsig historia, oavsett vilken sida man slåss för. Vår lilla skara av antihjältar lever förstås också farligt och man kan undra om någon av dem ska klara sig levande hem för att njuta av benådningen. Men först ska de förstås presenteras, så att tittaren ändå vill hoppas på deras överlevnad - åtminstone de flestas.

Telly "Kojak" Savalas karaktär kommer nog som en överraskning för den som föreställer sig en skälmsk men sympatisk typ som den i "Det stora slaget". Maggot är en tvättäkta galning som dräper kvinnor i förvissningen om att det är Guds vilja. Varför han prompt måste vara med på uppdraget får man flera tillfällen att fråga sig. Regisserande skådisen John Cassavetes, faktiskt inte alls olik Savalas frisyren åsido, spelar en upprorisk halvmes med kriminella kontakter. Även här kan man undra ifall det finns något - utöver hans desperation att undslippa straffet - som gör honom lämpad för gigget men han är ändå på något sätt sympatisk och Cassavetes gör rollen med härlig energi.

Jefferson (Jim Brown, före sin filmkarriär NFL-stjärna i Cleveland Browns) inger omedelbart mer respekt. Han har helt enkelt försvarat sig mot några rasister och gjort det så väl att han dömts till döden. Tillsammans med exempelvis jätten Posey ger han visst hopp om att de faktiskt ska kunna klara av jobbet. Och så coole Wladislaw förstås, spelad av Charles Bronson som efter "Den stora flykten" (1963) och "Det stora slaget" (1965) hunnit bli expert på andra världskrigsgenren.

Det är ändå upp till Lee Marvin (som stred i andra världskriget även i verkligheten när det begav sig) att göra en stridbar styrka av den brokiga skaran och med en blandning av hårdhet och lurig psykologi förvandla individualisterna till en Grupp. Marvin äger mestadels rutan på det där sättet som få klarar av nu för tiden. Reisman är inte bara hård mot sina soldater, han är även rätt anti gentemot dem högre upp i hierarkin, inte minst en torr general (Robert Ryan) som är något av hans nemesis.

Filmen har förstås plockat en del extra popularitet på sina antiauktoritära huvudpersoner. Man behöver inte vara en opersonlig, orderstyrd robot för att kunna slå ett slag mot ondskan, kanske man kan tolka in ett budskap om. Men det är förstås när de arbetar tillsammans och glömmer bort sina själviska uppsåt som gruppen har störst chans att lyckas, så det är väl inte riktigt någon anarkistisk krigsrulle vi talar om. Kanske något mer i stil med den där konstiga krigskomedin med Bill Murray - fast bra.

"The Dirty Dozen" inleds så briljant, med snärtig dialog, skarpt skådespeleri och en bra hook, att resten av filmen - trots sina avsevärda kvaliteter - faktiskt lider lite av det. Något mästerverk är det inte till syvene och sist, men det är en riktigt sevärd WWII-rulle som lyckas kombinera Alistair MacLean-artad spänning med en bister påminnelse om krigets pris.

© Anders Lindahl
2007-01-09

---

DVD / Blu-ray

WB:s dubbeldiscare från 2006 innehåller en diger och ganska intressant samling extramaterial, det mesta huserandes på skiva nummer 2. Här finns faktiskt en hel långfilm, uppföljaren från 1985 och, att döma av några minuters titt, något av det sämsta som producerats någonsin. Marvin och Borgnine repriserar både sina roller och repliker i en svindlande hastighet men med total brist på känsla. Ett nytt specialuppdrag är å färde. Den här gången ska ett mord på Hitler förhindras... go figure. Om man ser det som en cheesig komedi kanske man har trevligt, dock.

Lee Marvin syns också i en ganska gammal dokumentär (eller bör man snarare kalla det en värvningsrulle?) om marinkåren och ledarskap. Det är inte riktigt så flaggviftande och verklighetsfrämmande som man kunde misstänka, men visst är den snarare intressant som tidsdokument och inblick i armémentalitet än som en "riktig dokumentär".

Mer då: en intressant, nyproducerad och stjärnspäckad making-of/tillbakablick på dryga halvtimmen och en 50-minuters dokumentär om ett gäng verkliga fallskärmshoppare vars bedrifter kanske bidragit till att det efter kriget började cirkulera rykten om "a dirty dozen". En intressant film, inte minst för den andra världskrigsintresserade, med inhopp av många experter på ämnet.

Bilden på själva filmen är bra, men omslaget far med osanning gällande bildbredd. Det här är en 16:9-beskärning där man alltså skippat en del av rutan. Det är inte så att filmen totalt fallerar på grund av detta, men lite synd är det allt.

---

Originaltitel: The Dirty Dozen
USA / Storbritannien, 1967
Regi: Robert Aldrich
Med: Lee Marvin, Ernest Borgnine, Charles Bronson, Jim Brown, John Cassavetes, George Kennedy, Telly Savalas, Donald Sutherland, Robert Ryan

Genre: Action, Krig
Teman: Andra världskriget

Ingår i följande teman

Sök