For Love of the Game (1999)

Ok, men var är Sam?

Jag dröjde ganska länge med att se den här rullen. Vanligen hade namnet Sam Raimi efter "regi:" fått mig att skynda till biografen, men när det handlar om en basebollfilm med Kevin Costner känns det inte riktigt som om det är något av regissörens viktigaste verk.

Även om många amerikanska filmer försökt lära oss storheten i baseboll känns det inte riktigt som de lyckats. "America's favourite pastime" är för oss en ganska tam sport, medan åskådarna på andra sidan atlanten följer varje skruvat kast och flygande boll med tränade och engagerade ögon. För oss kan det vara lite svårt att förstå när det faktiskt är spännande, eftersom kommentatorernas glada utrop verkar bestå av en massa nonsens, typ "he's running base on third and going straight to naught with a vengeance and a blue pressure cooker!!"

Hur spelar man då baseboll? Om jag förstått saken rätt, ungefär som brännboll. Slå iväg bollen och om ingen i motståndarlaget tar lyra får man springa runt planen, vilket är bra och ger poäng. MEN man får inte kasta upp bollen själv när man ska slå till den med trät. Det ska en ur motståndarlaget göra, och han ska på långt avstånd försöka kasta bollen förbi en, rakt i handsken på en ur sitt lag. Hela tre försök har slagmannen på sig att träffa bollen, vilket gör att bollen måste kastas hårt och pricksäkert och på ständigt oväntade sätt. Ur denna regel föddes den amerikanska hjälten "the pitcher", kastaren, som enligt kommentatorerna heroiskt går till världens ensammaste plats, den plätt där han inför hundratusen åskådare om och om igen ska slunga iväg perfekta, stenhårda bollar, med drömmen i sikte om att "bränna ut hela motståndarlaget", som vi skulle ha sagt. I USA heter det "a perfect game", och betyder alltså att ingen får möjlighet att springa runt hela banan, eftersom ingen lyckas drämma iväg bollen tillräckligt långt.

Inledningsvis är det här en tråkig film. Billy Chapel (Costner) har spelat med Detroit Tigers i 19 år. Han är en legend, inte riktigt i klass med Babe Ruth och DiMaggio, de killar som inte ens vi svenskar undvikit att höra talas om. Men ändå en stor spelare. Nu verkar hans karriär dock vara på väg att ta slut; hans kastararm värker, hans lag ska säljas och han riskerar att säljas ännu mer, och hans flickvän vill flytta till England, allt detta inför att de ska spela mot the New York Yankees på bortaplan. Under matchen, som löper under nästan hela filmen, grubblar Chapel över sin framtid och sitt förflutna.

Man betraktar till en början detta utan att känna något särskilt utom en viss rastlöshet, och en stilla undran över varför musiken är så himla svulstig när inget särskilt verkar hända. Varför ska man bry sig, undrar man. Svaret kommer gradvis under hela filmen, i form av flashbacks på Chapels relation till sporten och till flickvännen Jane (Preston), och gradvis börjar man faktiskt bry sig. Inte oerhört mycket, aldrig till den härliga grad att karaktärernas liv för ett ögonblick känns viktigare än ens eget, men visst man vill att det ska gå dem väl. En logisk konsekvens av att man alltmer lär känna karaktärerna.

Samtidigt som man slutligen hoppas och nästan hurrar kan man dock inte komma ifrån att man ser rakt igenom filmen, på de mycket snarlika filmer om sport och kärlek man sett förut. Det finns väl inget land i världen som är så förtjust i att berätta om sport som USA, och Costner själv är ju ingen främling för just basebollfilmer. Det är lätt att få känslan av att detta är ännu ett tryggt avsteg till säker, beprövad mark, mellan de dyra matinéspektakel han snart borde inse att han är lite för gammal för. Samtidigt handlar ju denna, och flera andra av Costners senare filmer, om folk som trotsigt gör vad de vill, trots att oddsen talar emot dem. Att säga att det här är en Costner-film är alltså dubbelt sant, det handlar lika mycket om den hyfsade men ofta utskällde skådespelaren som envisas med att spela hjälte och stjärna trots kritikernas gliringar, kanske mest för att han tycker att det är så kul. Och det kan han väl få göra.

Vad det här inte är, är en Sam Raimi-film. Hur jag än ansträngde mig kunde jag inte hitta någonting här som visade på hans speciella stil och sköna humor. Det här är ett vanligt sportdrama, ibland snyggt filmat, men utan de kameramässiga extravaganser som Raimi är så bra på, och som faktiskt hade kunnat fungera mycket väl här. Det är väl inget att haka upp sig på. Kanske börjar Raimi bli lite som Coppola; det vill säga en regissör som mer eller mindre åtar sig beställningsjobb mellan varven, för att öka sina möjligheter att göra de filmer han verkligen brinner för. Det kan man väl stå ut med, bara det inte går för lång tid mellan de riktigt speciella filmerna, och han liksom Coppola slutligen måste förlita sig på nyutgåvor av gamla verk för att påminna folk om vad han kan. Två ganska starka russin, för en spännande avslutning, men inget att skriva hem om.

© Anders Lindahl
2001-10-06

Originaltitel: For Love of the Game
USA, 1999
Regi: Sam Raimi
Med: Kevin Costner, Kelly Preston, John C. Reilly, Jena Malone, Brian Cox

Genre: Drama

Sök