Parfymen (2006)

Dödlig doft

Finns det en bättre berättarröst än John Hurt? Tja, det skulle väl vara Brian Cox då... Hur som helst, här är det Hurt, och precis som i gamla "The Storyteller"-serien eller Triers Grace-rullar skapar hans trygga och bara aningens sardoniska stämma en omedelbar och uppslukande stämning. Anslaget är faktiskt suveränt, med en rasande pöbel och en dödsdom som man bara MÅSTE få förklaringen till.

Över huvud taget är det en hel del som stämmer när Tom Tykwer filmar Patrick Süskinds supersäljande roman om en omänsklig och övermänskligt begåvad parfymör i 1700-talets Frankrike. Musiken, till exempel, skriven av bland andra Tykwer själv. Och fotot, det är verkligen guld. Historien är inte heller dum, inte alls faktiskt.

Men något fattas, banne mig! Kanske för att man aldrig riktigt smittas av Grenouilles doftbesatthet? Eller för att historien egentligen inte behövde två timmar och en kvart för att berättas och filmen därför sackar emellanåt i scener som inte håller en tillräckligt trollbunden. Eller kan det vara så enkelt att Tykwer inte lyckats luska ut hur man får filmen att dofta, eller ens stinka - trots otaliga närbilder på både äckliga och fagra ting?

En tuff start i livet har han i alla fall, Jean-Baptiste Grenouille. Morsan lämnar honom att dö på fiskmarknaden strax efter att hon kapat navelsträngen och de andra på barnhemmet blir så oroade av den lilla bebisen att de försöker döda honom. Något är helt klart fel med grabben. Men något är också anmärkningsvärt. Han har absolut doftgehör, kanske man skulle kunna kalla det - om inte annat så för att få dra paralleller till "Amadeus". Genialitet kontra medelmåttighet är i alla fall ett tema när han som lite äldre blir lärling till en åldrad parfymör spelad av Dustin Hoffman. Den store Baldini kan dock inte lära honom hur man bevarar alla sorters dofter så det unga geniet reser till parfymens Mecca, Grasse, för egna efterforskningar. Dödliga efterforskningar...

Hans samvetslöshet kan nämligen springa ikapp med hans ambitionsnivå och kort efter hans ankomst har staden ett antal vackert utplacerade kvinnolik på halsen. Alan Rickman, som med hjälp av en peruk ser ungefär 70 år gammal och jättetråkig ut, fruktar med en nästan snutaktig magkänsla att hans fagra dotter riskerar att bli pricken över mordorgie-i:et och en desperat flykt blåser liv i historien när den just hotat att fastna i mordposer.

Jag har inte läst boken, vilket jag förstått nästan är straffbart. Det är ett suggestivt och fängslande material Tykwer och kompani har att jobba med, kan jag ändå utan svårighet konstatera. Synnerligen gott om idéer och ett udda tema finns det här. En vågad och rätt vrickad final blir det också till slut, efter alla de andra grandiosa scenerna, och om den spektakulära masscenen också nästan är lite skrattretande är det väl inte oavsiktligt...? Mycket av historien berättas ju i ett lite ironiskt tonfall, som om det är underförstått att vi har att göra med en riktig skröna.

Ambitiöst är det förstås ändå. Förr-i-tiden-känslan är påkostad och övertygande, miljöerna genomarbetade i både skönhet och misär och Ben Whishaw är kusligt nollställd men ändå klart närvarande i huvudrollen, och jag tycker fortfarande det är lite konstigt att "Parfymen" inte gör ett starkare intryck än den gör.

© Anders Lindahl
2007-08-31

Originaltitel: Perfume: The story of a murderer
Tyskland / Frankrike / Spanien, 2006
Regi: Tom Tykwer
Med: Ben Whishaw, Francesc Albiol, Dustin Hoffman, Alan Rickman, mfl

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2007-01-26

Sök