Sirens (1994)
Korsförhör i lustgården
- Good morning!
- Get fucked.
På landsbygden är alla trevliga... även i ett globalt perspektiv. Absolut. Särskilt i Australien där allas attityd till livet är 'no worries'. Eller är det som komikern Dave Allen (tror jag) påstod en gång, att australierna är världens mest balanserade folk - 'de ser lika snett på alla'? En relativt ung och reformvänlig präst med fru har stigit av tåget vid en station ute i bushen, på väg att besöka en kontroversiell konstnär och helst tala honom tillrätta angående en del av de verk han valt ut för en aktuell utställning. Kyrkan tycker att en del av dem är hädiska, men vill inte tjurrusa in och fördöma utan vara lite...diplomatiska. Mest ont-blod-väckande är tavlan "Korsfäst Venus", förställande en kvinnlig korsfäst gestalt i stället för Kristus.
Väl framme möts präst med fru av ett lätt förtrollat landskap i The Outback, med spännande djurliv i lustgården - ringlande ormar, giftiga insekter och så vidare. Och då har vi inte kommit till de verkliga frestarna än. Tidsperioden? Ska väl föreställa cirka 100 år sedan. Konstnären Lindsay fanns i verkligheten, men de här händelserna är långtifrån dokumenterade och ska inte uppfattas så heller.
När filmen kom var Hugh Grant (som prästen Anthony Campion) och Sam Neill (som artisten) affischnamnen - i viss konkurrens med fotomodellen Elle MacPherson. Men huvudrollen har egentligen Tara Fitzgerald som prästfrun Estella. Det mesta ses egentligen genom hennes filter i fortsättningen. Hennes make är intellektuell och inte helt obevandrad i kulturen. Han kan med andra ord ge den provokative Lindsay och hans musor en match när de drabbar samman vid köksbordet kring klassamhällets värderingar, individens frihet och vad kyrkan stått för i historien.
- Churchbaiting's always been a popular pastime, konstaterar han luttrat.
Samtidigt är han lite skolpojksaktigt naiv och troskyldig, särskilt i förhållande till frun som upptäcker nya sidor av sig själv i den här miljön.
Titeln utgår från ett mytologiskt motiv som inspirerat konstnären till ett pågående projekt, en illustration av de farliga feminina figurer som förtrollat män med sina mistlursfasoner. i de gamla grekernas guda- och halvgudasagor. Den legenden används för övrigt även i bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”. Filmen är också drömsk på så sätt att den hela tiden leker med begreppen dröm och verklighet. Vad händer verkligen och vad är hägringar eller upplevelser som skvallrar om ett sjätte sinne? Tidningarna verkar ständigt fulla av tragiska olyckor och attacker från aggressiva kreatur, så att vardagen Down Under framstår ganska riskabel. Modellerna har också alla tragikomiska händelser i sitt förflutna, om anhöriga som mött makabra slut, medan Estella börjar tvivla på sanningshalten.
"Sirens" är en sidan film som både har 'känsla för feeling', en stämning som inbjuder till tron att vad som helst kan hända men att det kanske inte är viktigast om det verkligen inträffar eller bara ett hjärnspöke. Och en story som gradvis lyfter på locket, diskret utvecklar sina karaktärer och dessutom är lite lagom sensuell. Fotomodellen Elle MacPherson (stort namn när det begav sig, har jag för mig) kan inte bara posera utan faktiskt agera. Portia de Rossi som spelar den yngsta modellen blev senare advokat i serien ”Ally McBeal" bland annat. Regissör Duigan har gett sig själv en liten roll som strängt predikande prost i en scen.
Men det är alltså Tara Fitzgerald som det mesta kretsar kring, underförstått i alla fall. Hon ser ut att vara inträngd i bourgeoisin, men vill gärna ha mer spänning i livet. Frågan väcks om hur många hemligheter som är hälsosamt att ha i ett äktenskap och där finns väl inte direkt något facit... Sam Neill är mer statisk i sin roll, inte så mycket menat som en kritik mot hans register (vilket många skulle ta chansen att flika in här, antar jag) utan mer för att Lindsay inte direkt genomgår någon metamorfos. Han är som han är och ser ingen anledning att ändra sig eller kompromissa med sina ideal. Prästen gör det till viss del, förändras alltså, men inte så dramatiskt. Det hade kanske varit intressant att se någon i konstnärskollektivet drabbas av några nya insikter också som komplement. Filmen ger inte fullt ut sina filosofiska ambitioner en chans att fördjupas.
Ändå, det är en intagande, ofta förbisedd liten film som tillhör den där skaran jag sett om med intervaller på några år. Titeln kanske antyder en hög ljudnivå, men det är snarare en viskning i örat. Den smyger sig på, lämnar några tankar och subtila provokationer efter sig och kandiderar knappast till någon exploitation-pokal.
© Johan Lindahl2007-03-25