Frenzy (1972)
Lekfullt vanvettig nästan-klassiker
Skräckmästaren tillbaka i Storbritannien, även om den storslagna vinjetten med ”Last night of the Proms”-vibbar ger andra signaler än det som väntar; en studie i strypmord och Hitchcocks hittills mer undertryckta sexuella undertoner som släppts lösa i det frigjorda 1960-talets efterdyningar. Efter att den pampiga orkestern tonat ut och en kostymerad herre försökt sig på en prestigefylld invigningsritual avbryts idyllen av ett makabert fynd - ännu ett offer för den beryktade stryparen flyter i land i Themsen.
Våra misstankar riktas tidigt mot en Mr Blaney (Jon Finch), nyligen sparkad bartender med en historia som djärv pilot i det ärorika brittiska flygvapnet. Han är frånskild men med flickvän. Det hindrar inte hans fallenhet för att brista ut i bittra tirader om alltings orättvisor, något som han själv anser sig ha drabbats av mer än de flesta. När så hans egen ex-fru blir nästa offer strax efter att han varit inne på hennes expedition - en firma som ironiskt nog erbjuder tjänster inom äktenskapsförmedlingssektorn - så ligger han illa till i mångas ögon. Så dags - och då har vi inte hunnit mer än en dryg fjärdedel in i filmen eller någonting ditåt - inser vi att han är oskyldig och vem som är den verklige förövaren.
Det här är med andra ordet inte mycket till whodunnit, men den är spännande så det räcker ändå. Dessutom är humorn kanske mer drastisk och direkt än någonsin tidigare. Framförallt har Hitchcocks mer morbida tendenser fått nästan ocensurerat utrymme efter en självbehärskning man kan ana sig till i hans USA-produktioner. Det betyder som sagt även mer uttalade sexuella anspelningar och fler avklädda kroppar (oftast döda). Ibland dansar gubben (om man nu kan föreställa sig salige Alfred göra det) farligt nära misogynismen, så kanske är det nödvändigt att han kastar in lite respekt för den så kallade kvinnliga intuitionen när xy-kromosomisternas logiska tänkande och slutledningsförmåga inte räcker till.
Sidospår finns det gott om, eller i varje fall ett par stycken som lättar upp stämningen. Kommissarie Oxfords tappra försök att uthärda sin hustrus nyvunna intresse för gourmetmatkök med företrädesvis franska recept. Till råga på allt tvingas han också inse att just hennes amatörobservationer av mänskliga beteenden kan ha något att tillföra hans utredning, som verkade så klockren.
"Frenzy" (ibland kallad "Vanvett" på svensk fosterjord) hamnar inte i det allra översta lagret i Hitchcocks kanon, det vill säga bland den handfull filmer som är så självklart hyperklassiska att jag inte ens nödgas nämna vilka de är (men OK; "Fönstret åt gården” och ”Psycho" är två av dem, hävdar jag, samtidigt som jag inser att jag kan ha satt mig själv i en fälla). Den hör, krasst och konkret, hemma i skikt nummer två ihop med bland andra "Notorious" och "Fåglarna". Det vill säga, den är inte fläckfri, men ändå i stort sett obligatorisk för alla som påstår sig vara filmentusiaster och framförallt dem som verkligen gillar just hans filmer. Det är antagligen också den sista riktigt bra sak han orkade med på ålderns höst.
Alla de typiska, förväntade, dragen finns med; illmarigheten, freudianismen, de perfekt parodiska personlighetstyperna och vällustiga dialoger om sambanden mellan barndom, fostran, sex, religion och givetvis mordiska drifter. Mest genial är scenen där vi luras att identifiera oss med mördaren på ett lastbilsflak för en stund. Visst vill vi väl gärna att han ska åka fast, men ändå inte just då, kanske...
Det är möjligt att filmen blivit ännu bättre om gubben fortfarande hade tvingats lägga band på sig och låta en del av sin idéer och bildlösningar vara mer diskreta och implicita. Som det nu är blir ”Frenzy" en lekstuga där han kunnat roa sig fritt och gjort det lite för lätt för sig att skapa effektfull terror. Men det är en lysande lekstuga om man jämför med så många andra klåpare som kommit efter och försökt göra något liknande, med ännu färre restriktioner. För att nu avsluta i samma anda som filmen och själv inte lämna något åt andras fantasi, liksom...
© Johan Lindahl2007-01-07