Bortom molnen (1995)

Oväntat grå trots färgstark ensemble

Michelangelo Antonioni har inte bara ett ståtligt namn att falla tillbaka på, utan även visst renommé som regissör, byggt framförallt på 1960-talsklassikern ”Blow-up”. Om det nu verkligen är en klassiker. Men något speciellt är det ändå med den. Om man ska sätta någon stämpel på den stackars italienaren är det väl just att han för alltid kommer att förknippas med den omtalade 60-tals-eran. Det kanske var en fördel att vara åtminstone lätt påverkad av stimulerande ämnen jag inte på något sätt vill propagera för, om man ville få ut maximalt av, säg, "Zabriskie Point".

Wim Wenders har jag inget hållbart mandat att racka ner på, men när jag vid enstaka tillfällen sett någon av de filmer han gjort har jag ofta känt att jag vill engagera mig mer än jag klarar av i dem. Vad hans uppgift varit här är inte fullständigt klarlagt för mig. Maestro Antonioni var redan 1995 funktionshindrad efter en hjärnblödning eller dylikt och att regissera överhuvudtaget lär vara en bedrift. Vems visioner som dominerat kan diskuteras, men jag har uppfattat det här som en 'Antonioni-film' med något slags 'Additional Creative Input, you know' av WW.

Förtexterna är strama men ganska stämningsfulla, med vit text på blå botten, innan John Malkovich träder in som ciceron, till att börja med från en flygplansfåtölj, filosoferande om nuet , framtiden och det förflutna. Nåja, han hävdar att han inte är filosof, utan dess motsats. Han beroende av att fotografera verkligheten för att förstå den. Malkovichs roll följer med genom filmen, ibland i utkanten av den och andra gånger som aktiv deltagare. Om filmen kan liknas vid en symfoni så tar första satsen efter uvertyren plats i Ferrara, en italiensk stad som inte är så...speciell, tydligen. Där träffas två personer som talar förbi varann på ett stilfullt sätt.
- Jag tycker om dina ögon. De är så tomma på uttryck - bara ljuvhet.
De velar, vacklar, tvekar och vill älska utan att äga. Eller missförstår varandra på rätt sätt så att deras relation behåller mystiken. Bildpoesin kan kallas både förförisk och flegmatisk.

I andra satsen fängslas guiden av en okänd kvinna (Sophie Marceau) med en mörk hemlighet som hon bekänner efter att han förföljt henne en stund. Det gör honom givetvis ännu mer attraherad, eller...jag skulle kunna säga något simpelt om hans bevekelsegrunder och om ett segment som i stort sett slösar bort de flesta inneboende möjligheter. Eller också har jag helt missförstått något vitalt om medvetna underförstådda skenmanövrer. Sedan får vi höra Peter "Robocop” Weller språka på franska medan han bedrar sin fru med en yngre kvinna, som väckt hans intresse med en anekdot om inkaindianer som velat ta paus i bärandet för att "vänta in sina själar". Otrohet och svartsjuka leder i sin tur till ett oväntat möte i en tömd lägenhet.

- Jag undrar varför vårt samhälle vill ha kopior av allting.
- Originalen är för dyra.
Replikskiftet i ett landskap lämpat för konstnärlig verksamhet är egentligen en parentes på väg till avsnittet om mannen som uppvaktar en kvinna, tyvärr redan upptagen, ouppnåelig för att hon valt att prioritera Gud. Det kapitlet är med god marginal filmens mest påklädda, mest dialogdrivna (fast inte med lika god marginal) och det som verkar ha mest att säga om livet och dess dilemman. Det kanske låter som det mest pretentiösa inslaget, men känns som det mest avspända och samtidigt målmedvetna.

Helheten är en ibland stämningsfull skapelse, det kan inte förnekas. Den är också på något sätt ödslig och famlar hela tiden efter något att hålla sig i. Den har sina ögonblick av klarhet, men alldeles för många kantiga försök att vara något den inte når upp till. Har hört sägas att den bör ses som en rent visuell upplevelse, men tyvärr, jag tycker inte att bildbygget är tillräckligt fantasifullt för det. Det lutar mer åt ett 'intressant misslyckande' eller 'ofullständigt men bitvis intagande lapptäcke' i min bok. När jag såg den första gången för några år sedan vill jag minnas att jag fick ut mer av den och om några år kanske jag gör det igen...men inte just nu.

Där Robert Altman brukade få en större ensemble etablerade skådespelare och utnyttja deras starka sidor är det snarare så att de flesta här inte hinner agera ut. Fanny Ardant och Iréne Jacob kliver ut från den oväntat gråa massan, men inte så många fler. Antonionis fascination för kvinnor utan kläder är knappast unik i det manliga släktet och jag har väl ingenting direkt emot Sophie Marceau agerande au naturelle, men annars är hon trängd in i ett hörn av manus som någon variant av frigjord fransyska med en möjlig touch av psykos. Jag menar, hon var bättre utvecklad som Bond-brud i "Världen räcker inte till”.

Och jag hävdar - för tillfället i alla fall - att "Bortom molnen” inte räcker till. Den är inte olidligt uppblåst och inte heller helt urblåst, men på något sätt inlåst i sin egen bristande kommunikationsförmåga.

© Johan Lindahl
2006-12-30

Originaltitel: Al di la delle nuvole
Italien/Frankrike/Tyskland, 1995
Regi: Michelangelo Antonioni Wim Wenders
Med: John Malkovich, Sophie Marceau, Fanny Ardant, Iréne Jacob, Vincent Perez, Peter Weller, Jean Reno

Genre: Drama, Religion/filosofi

Sök