The Second Chance (2006)

En andra chans redan första gången

3 russin

Den andra chansen. Kan det - lite långsökt - ge associationer till Ebenezer Scrooge i Dickens julsaga vid den här tiden på året? Om inte annat så är väl just juletider ett lämpligt tillfälle att klämma in fler recensioner på temat Religion... Steve Taylor är annars ett namn jag lyckats placera in ganska oprovocerat i några texter tidigare, men den här gången behöver jag inte ens be om ursäkt för det. Det kan bara bli bättre med allting, som det uttrycks i filmens inledande cover på "Movin' on up”. Var det Primal Scream som gjorde den först eller minns jag fel?

OK; en resumé, av Taylors liv och gärning så här långt. I mitten av 1980-talet slog han igenom i en smal sektor, som satiriskt lagd singer-songwriter med förmåga att testa gränserna för vad som gick för sig i den kristna musikbranschen. Ta 1984 års "Meltdown”, det första album jag hörde av honom. Titellåten handlar om en fiktiv härdsmälta på Madame Tussaud's vaxkabinett och följs av gliringar mot ett kristet universitet i USA som praktiserat rasistiska principer. Dödshjälp till handikappade spädbarn, sovjetstatens förtryck av polackerna, kristen kommersialism - det är några axplock ur textinnehållet i övrigt. Och så där höll han på i några år. Till Sverige kom han faktiskt ett par gånger på turné. Under den senaste tioårsperioden har han varit skivbolagsdirektör, producent och låtskrivare (Newsboys, Sixpence None The Richer) och börjat fuska inom filmen. Men det tog några år innan långfilmsdebuten förverkligades.

Och denna debut handlar om mötet mellan två pastorer - kan det bli mer upphetsande? De som spontant får krupp av själva frågan får tillåtelse att sluta läsa här. Jag inser att vi rör oss i en värld av begränsat intresse för många cinefiler. Och det här är inte heller en frommare version av Edward Nortons "Tro, hopp, kärlek". Glöm i stort sett alla världsliga romanser, nu handlar det om idealism kontra monetarism, om skilda världar i samma stad och om välvilja som inte alltid välkomnas av dem man tror sig vara välvillig mot.
- Om ni inte är beredda att komma ner till oss och smutsa ner skorna, så kan ni behålla era förbannade pengar!
Jake, den svarte pastorn i en innerstadskyrka har tröttnat på sponsorerna från den förmögna förortsförsamlingen The Rock och ställer saken på sin spets från den talarstol till vilken han inbjuds ungefär en gång om året.

Ethan, den självmedvetne, Gucci-beskodde kronprinsen i The Rock, skickas mot sin vilja att praktisera i 'slumprojektet' The Second Chance. Tänk ”Training Day". Tänk sedan bort korrupta poliser, ryska maffior, en vägvisare in i infernot med en dold agenda och... förresten. Glöm det. Men tänk en liten aning på ”I nattens hetta" in reverse och skruva ner temperaturen. ”The Second Chance" hettar aldrig riktigt till så mycket som den skulle kunna göra, men för att vara "kristen film” gjord på skosnörebudget och nästan inga etablerade skådespelare inom synhåll är det ett älgakliv i rätt riktning.

Goda nyheter; här finns heller ingen apokalyps, inga spekulationer om den Yttersta Tiden eller synliga demoner som tar över showen (åskådliggjorda med hjälp av taffliga specialeffekter) och bara det är ju nästan värt ett russin i sig. I stället finns här ett socialt medvetet innehåll och komplikationer som visar att alla har något att lära sig. Mindre goda nyheter; pastor Ethan spelas av Michael W. Smith. Liksom regissör Taylor har han musikbakgrund och är i den egenskapen en miljonindustri i sig själv sedan drygt tjugo år. Han har bland klämt fram några cross-over-hits som ”Place in this world" och ”I will be here for you". Skådisen Smith är lika grön som en gran i svensk växthuseffektvinter. Med sin scenvana är det ändå lite märkligt att han inte är mer ledig och livfull. Han verkar förlita sig på den naturliga karisma som många ändå anser att han har. Det räcker inte, men han ruinerar inte hela filmen heller, vilket jag fruktar ett tag.

Jeff Obafemi Carr (som egentligen sägs föredra att stava sitt namn med små bokstäver rakt över) är mer taggad som pastor Jake. Denne har haft en hård uppväxt och formats av den. Han har mycket hjärta, men även en del bitterhet och bristande ödmjukhet att konfrontera inom sig själv. Sedan är det det där med att 'älska sina fiender' som kärvar en aning också. Storyn kretsar också kring storstilade planer på att utöka missionsverksamheten på andra kontinenter, samtidigt som styrelsen i The Rock överväger att sälja tomten där The Second Chance håller till, vilket givetvis skulle få konsekvenser för verksamheten där den verkar behövas bäst på hemmaplan. Det här är en underförstådd diskussion i sig, något som kan se väl internt ut för utomstående betraktare.

Likheten mellan pastorer och rockstjärnor kommenteras också, vilket är mer relevant än många kanske tror, särskilt sekulariserade svenskar. Risken att kyrkan förvandlas till en 'country club' är också ett intressant tema - tycker jag. Ethan anses vara lite av en rebell i The Rock med sin nymodiga liturgiska grepp, men i andra änden av stan är han Den Rike Vite Grabben, född med silversked i mun och ibland förledd av sin naivitet och missriktade välvilja. Man ger inte vem som helst kontanter i handen utan att ställa frågor om man vill hjälpa dem, får han lära sig handgripligen av den luttrade kollegan.

Språkbruket i filmen är med en genomsnittlig måttstock otroligt vårdat, men många i den primära målgruppen (som jag föreställer mig är regelbundna kyrkobesökare i USA) har säkert satt i halsen av de tre -fyra svordomar som släppts in i manus för att inte rensa ut all realism. Vad jag själv gärna velat se mer av är Steve Taylors udd och riskvillighet från musikkarriären (där hans första skivbolag vägrade ge ut en av hans skivor, som i stället kom ut på ett konkurrerande kristet bolag med aningen mer tolerant inställning till provokationerna). Med lite mer sinne för diplomati får han ändå in frågeställningar som inte är helt bekväma och okontroversiella för den nämnda kärnpubliken.

Vad nu det här är värt i betygväg motsvarar helt enkelt min personliga värdering av hur angelägen filmen kändes för mig. Taylor har en talang även för det här mediet men borde ta ett kliv till ut i det okända om han själv får "en andra chans". Det här inger förhoppningar om att han skulle kunna göra något mer hetlevrat och attraktivt även för de inte redan frälsta - i flera betydelser.

© Johan Lindahl
2007-01-08

DVD / Blu-ray

Den här utgåvan från... ja, det är väl Provident Films eller Triumph Films som bör anges (det är finstilt på omslaget), lite oväntat upphittad i en svensk bokhandel, innehåller en lätt experimentell dokumentär från inspelningen, scener som raderats ut före sista klippningen, featurettes och musikvideor - med mera smått och gott. Michael W. Smiths "All in the serve" som även ljuder i samband med eftertexterna, är faktiskt en rätt catchy liten pryl, till exempel. Och så har vi ett block som kallats FAQ-File där de involverade besvarar frågor som ”Can he act?" (om Smith), ”Can he direct?" och om det verkligen är möjligt att göra film i Nashville. Svaren är kanske inte så överraskande, men det är ganska informativt ändå.
Originaltitel: The Second Chance
USA, 2006
Regi: Steve Taylor
Med: Michael W. Smith, Jeff Obafemi Carr, J. Don Ferguson, Lisa Arrindell Anderson, Kenda Benward

Genre: Drama, Religion/filosofi