Tro, hopp, kärlek (2000)

Mer triangeldrama med hög trivselfaktor än tung teologi

En man kommer in på en bar med en bekännelse... Bartendern tror sig känna igen symtomen och mönstret gällande olyckligt kära personer som kommer in för att dränka sin bedrövelse, men kommer av sig efter en tidig twist. Bekännaren bär prästkrage under jackan. Och sedan rullas bakgrunden upp, utifrån ”Forrest Gump"-strukturen. Vi har alltså kommit in vid en punkt i berättelsen, placerad först i "the plot” eller intrigen och börjar sedan om, för att halvannan timme senare följa vad som händer efter barprologen. Nej, det är knappast en spoiler, är det? Det här narrativa knepet har blivit så vanligt att de flesta borde se det komma redan från början.

”Tro, hopp, kärlek” ska föreställa Edward Nortons regidebut, om man inte tar fasta på ryktena om att han i själva verket tog över rodret under inspelningen av ”American History X”, inte helt i samklang med regissörens intentioner i det fallet. Det enda de två filmerna ytligt sett har gemensamt är väl att de innehåller streetbasket. Men om något har utmärkt Nortons karriär (främst som aktör, då) så är det väl bredden. Här följer en snabb, slapstickartad resumé av de Tre Musketörernas barndom, med ännu en liten twist; de är två killar och en tjej och hon är inte nödvändigtvis den som måste beskyddas av dem när det hettar till. Men en vacker apokalyptisk dag flyttar hennes familj från stan... Sedan växer de två grabbarna upp till att etablera sig som ”The God Squad”. Judiske Jake blir rabbin medan katolske Brian intar prästämbetet.

Teologiskt verkar de inte krocka utan ganska enkelt acceptera sina olikheter, medan filmen mer koncentrerar sig på de kulturella koderna och vad som går för sig eller inte inom respektive religion. När Jake bjuder in en gospelkör till synagogan väcker tilltaget blandade reaktioner - 'inte riktigt kosher' i allas ögon. Och Brian refererar till en film med Brad Pitt för att illustrera de sju dödssynderna. Båda har å andra sidan tagit sina församlingar från botten till fyllda hus och klarar sig undan med en del okonventionella grepp så länge det ger resultat. Ingen av dem har heller gift sig trots passerandet av 30-årsstrecket. I Brians fall är det ju fullt logiskt, men för Jake börjar det bli bråttom om han vill stiga i graderna och bli godkänd som församlingsföreståndare.

Men det är givetvis inte lätt att hitta ”den rätta” på beställning.
- Det finns en anledning till att pandor inte förökar sig i fångenskap, anförtror han bästa vännen apropå alla giftasvuxna döttrar medlemmarna plötsligt prackar på honom.
I det kritiska läget dyker försvunna barndomsvännen Anna upp igen, nu som fullfjädrad företagstorped med 100-timmarsvecka och ”ingen tid” för förhållanden. Ofarligt. Bara en vän, till dem båda. Och Brian är ju ingen konkurrent heller. Hon är i staden - det vill säga New York - tillfälligt. Visst, ofarligt. Båda behöver lite avkoppling. Men Brian är inte mer än människa och vet inte om att hans båda vapendragare tagit den platoniska relationen ett steg till, alltså vänskap 'med bonus', som det kallas ibland.

"Om du måste tro på någonting, kan du lika gärna tro på kärleken". Så har filmen marknadsförts en gång i tiden, en aning vilseledande men tacksamt för enkelspåriga sloganskapare. Lite fler insikter än så ger den faktiskt, och ett budskap som inte bara kan komprimeras till 'gör vad du känner för'. Om inte annat bjuder Norton & Co på en crash course i judiska religiösa ritualer, katolsk terminologi och lite synkretistisk popkultur däremellan. Men kanske mest av allt handlar den om något så enkelt - och svårt - som att hitta sin roll i livet, vad som verkligen är viktigast. Inte alltid med skinande nya idéer, men inte helt utan heller. Filmen har en flytande form, eller ett behagligt flöde som ändå ger utrymme för tuggmotstånd och visar en naturlig förståelse för religionens roll, framförallt socialt och som bärare av traditioner, något som ofta ignoreras eller snedvrids i svenska filmer på liknande teman.

Det finns också ett antal små eleganta nyanser och rollporträtt i utkanten som ger lite grädde på moussen. En katt-och-råtta-lek med en dörrvakt kan möjligen ha inspirerat en snarlik scen i "You, me and Dupree" som jag slösåg på under en flygtur förra veckan. Anne Bancroft spelar Jakes envisa och färgstarka mamma medan Milos Forman, till skillnad från Norton mest känd som regissör och inte tvärtom, kallats in för att agera fader Brians mentor. Det är egentligen bara i en scen han gör sig riktigt märkbar, men den scenen i sig är så tillbakalutat själavårdande att man minns honom. Ken Leung som karaokeförsäljare lyckas också göra sig åmind genom något som egentligen inte är mer än en förlängd cameo (om det finns något sådant). Och filmens alla-borde-vara-vänner-tema sammanfattas ganska snyggt med:
- Lovely to see so much interfaith dancing.
- Yeah, it's like the end of West Side Story.

För New York-nostalgiker väntar några glimtar av stadens skyline pre-9/11. Helheten är knappast någon tungviktare men säger en del saker som behöver sägas på ett smakfullt sätt. Med ett mer detaljerat betygsystem hade jag väl delat ut tre och ett halvt russin, men nu får jag sätta gränsen vid tre ganska feta och fylliga. Om det går att tänka sig...

© Johan Lindahl
2006-12-12

Originaltitel: Keeping the Faith
USA, 2000
Regi: Edward Norton
Med: Edward Norton, Ben Stiller, Jenna Elfman, Anne Bancroft, Milos Forman, Eli Wallach, Ken Leung

Genre: Drama, Komedi, Religion/filosofi, Romantik
Teman: Skådespelare regidebuterar

Ingår i följande teman

Sök