The Prestige (2006)

Stolthet och förslagenhet på scen - och bakom

- Are you watching closely?
Undrar hur länge sedan jag lyckades klämma in uttrycket 'motif' i en recension. Om det finns något här som...eh...motiverar bruket så borde det vara just frasen 'är du riktigt uppmärksam?'. Det kanske låter som en tanke att jag såg filmen samma dag som presidentvalet i Ecuador, en av de sista dagarna jag tillbringade i landet, i alla fall för den här gången. Om den nyvalde ledaren där är mer än en folkets förförare och illusionist ska jag vara försiktig med att döma om, särskilt eftersom jag känner en del entusiastiska anhängare... Vem vet, han kanske håller vad han lovat? Men politikens behov av populism kan jämföras med vad två arga rivaler ägnar sig åt i Christopher Nolans första film efter franchiseförnyandet i ”Batman Begins”.

”The Prestige" utforskar en värld där trick och lurendrejeri är ett accepterat inslag i verksamheten. Den handlar också om vår vilja att bli lurade, att frivilligt tro på en bluff, ungefär som vi gör när vi ser en - film. Två magiker tävlar om att dupera den kräsna publiken i London någon gång kring näst senaste sekelskiftet ungefär, det vill säga för hundratalet år sedan. Till att börja med samarbetar de, som assistenter åt en annan magiker, etablerad men till synes på väg att stagnera. En tragisk och traumatisk händelse på scen för dem isär och de inleder ett rent krig, konkurrens på dödligt allvar. Båda har en manisk inställning till yrket, men det är ungefär det enda som förenar dem. Titeln syftar på den tredje akten, den tänkta höjdpunkten, i en föreställning. Men visst har ordets normala svenska konnotation bäring också. Prestige är inget att leka med i den här branschen och när det dessutom tillkommer en djupt personlig konflikt, så...

Ramarna, eller reglerna för hur en illusionist lägger upp sin show, förklaras av Michael Caine som spelar en 'ingenieur', en man som ska hålla sig i bakgrunden, men alltid finnas till hands för att rätta till felsteg eller rädda stjärnan ur kniviga situationer på scen. Han är också filmens inofficiella guide, likaren eller medlaren som fyller en pedagogisk funktion för regissören Christopher Nolan själv.
- När man vet om det är det ju rätt uppenbart.
Jovisst. Alfred Borden (Christian Bale) har just motvilligt avslöjat ett av sina knep för sin fru. Och hon talar kanske för oss också. Här läggs hemligheter och dubbelspel på lager efter lager. Och vi förväntas vara, just det, uppmärksamma. Redan från början vet vi att en av de två arga konkurrenterna dömts för mord på den andre. För dem är besattheten av att föra andra bakom ljuset livets själva mening och för det krävs alltid någon form av offer, en beredskap att ”get your hands dirty”. En del relativt enkla trollkonster kanske inte är så oskyldiga som de ser ut att vara? Frågan är hur många verkliga illusionister som konsulterats - och hur många som gnisslar gaddarna över filmen.

Fängslar gör den i alla fall, på samma sätt som Nolans egen ”Memento". Nu berättar han inte konsekvent baklänges, utan hoppar fram och tillbaka mellan flera tidsplan på ett mer invecklat sätt som inte bidrar till att göra det lättare för publiken. En av de större, avgörande hemligheterna tror jag mig vara på spåren ganska tidigt och har i någon mån rätt, men inte helt. Det försämrar inte filmupplevelsen för mig och jag har hela tiden känslan av att kunna bli dragen vid näsan igen och igen och... säkert även efter slutrutan. Det känns inte som ett cinematiskt luftslott á la ”Secret Window” utan har en klipsk, på sitt sätt logisk uppbyggnad med tanke på innehållet. Absolut fullkomligt är det inte, men ett slags thriller som är slug, beräknande och psykologiskt intrikat så långt som krävs. Jag menar, Nolan har inga direkta socialrealistiska ambitioner. Men han lyckas ändå vara realistisk i något avseende, kanske framförallt i synen på hur människor reagerar inför mysterier.

Det är också en stilstudie i hur två inbördes olika skådespelare matchas mot varandra. Hugh Jackman (vars teatermeriter brukar betonas i intervjuer på senare tid) gör Angier, showmannen, som vet hur man presenterar nyheter och säljer in sig själv, medan Bale som kollegan Borden är den bättre magikern och därför föremål för Angiers avundsjuka, förutom den långvariga hämndlystnaden han aldrig kommer över. Vad som i grunden motiverar dem båda är inte självklart. Angier kan anses ha goda skäl att hata Borden, men avslöjar ofrivilligt med sin attityd och förflugna fraser vad som egentligen driver honom mer än allt annat. Borden är knappast en ond man, men saknar en del i sin sociala kompetens, liksom så många andra genier?

De spanar in varandras program, spionerar rent av, och det styr hela deras liv. De kan aldrig lita på någon annan fullt ut och familjelivet i den mån det existerar är byggt på halvsanningar och oförmåga till hängivenhet.
- Obsession is a young man's game, mässar Caine.
I så fall blir varken Borden eller Angier särskilt gamla. De excellerar på ett område, men misslyckas med allt annat. I rollen som regissör verkar Nolan dock ha en instinktiv förståelse för den begränsningen. Filmen är själv besatt av mystiken och dimridåerna, samtidigt som den vidgar vyerna tillräckligt för att visa på konsekvenserna av att snöa in så totalt på den ständiga jakten efter perfektionism och möjligen något utöver det, kanske till och med övernaturliga gåvor.

"The Prestige” antyder nämligen att här skulle kunna finnas krafter i rörelse som går utanpå den 'vanliga' magin. Något som skulle kunna kallas äkta trollkonster, men det är upp till oss att avgöra. David Bowie i mustasch representerar paravetenskapen som Nikola Tesla, en experimentglad herre som gör den legendariske Thomas Edison orolig och därför utsätts för trakasserier, åtminstone enligt egen utsago. Från sitt fort uppe i Colorado-massiven filosoferar han över hur mycket förändring mänskligheten klarar av åt gången. Scarlett Johansson spelar (som oftast?) den förslagna och förföriska unga kvinnan som för de båda kombattanterna (Angier och Borden) utgör en möjlighet, en frestelse och ett hot. Båda går över alla gränser för att överträffa motståndaren och när bollen väl satts i rullning - ibland bokstavligt - kan den inte studsa tillbaka i rockärmen och låtsas som om den inte finns. Scarletts Olivia blir mer och mer inblandad, men det är oklart vems ärenden hon går egentligen.

Filmen är som sagt slug. Jag hör någon säga kylig, och den kan säkert uppfattas så för att den ser på sina huvudpersoner med ett sådant allseende analytiskt öga. Det är rimligt att anta att de kommer att förgöra varandra till slut. Den synbare vinnaren kan ta allt, eller lika gärna förlora sin själ i processen så att det inte spelar någon roll. Nolan bedriver sin egen lek med publiken. Det kan vara frustrerande i perioder, men väl ute på andra sidan känns det som en av de mest stimulerande labyrintvandringar jag varit med om i år.

© Johan Lindahl
2006-12-04

Originaltitel: The Prestige
USA / Storbritannien, 2006
Regi: Christopher Nolan
Med: Hugh Jackman, Christian Bale, Michael Caine, David Bowie, Andy Serkis, Scarlett Johansson m.fl.

Genre: Drama, Mystery, Thriller
Svensk biopremiär: 2006-12-25
Hemmabio: 2007-05-23

Sök