Den svarta dahlian (2006)

Who done it? Och who cares?

I Sanna Brott-genren finns en undergenre, där verkliga men olösta fall får en potentiell förklaring. "From Hell" är förstås en sådan film, "Den svarta dahlian" en annan. Aspirerande aktrisen Elisabeth Short hittades på en ödetomt i L.A., vanställd, tudelad och tömd på blod. Av vem? Ingen vet. Fritt fram att fabulera, alltså.

Men under ganska mycket av speltiden är det inte helt uppenbart att det handlar om ett bestialiskt och beryktat mord i Los Angeles på 40-talet. De Palma irrar inte lika långt bort från vad man tror ska vara huvudtemat som exempelvis Spike Lee i "Summer of Sam" men oftast undrar man vad han egentligen vill berätta.

Utöver det förfärliga fallet verkar han vilja berätta om två boxande poliser och en kvinna. Och om en annan mördare som de egentligen borde leta efter. Han verkar också vilja pröva på "L.A. Konfidentiellt":s framgångsrecept med korruptionstema och blonda bombnedslag. Nedslår gör här Scarlett Johansson, samboende men officiellt inte tillsammans med Lee Blanchard (Eckhart) och förtrogen med hans bästa vän och kollega Dwight 'Bucky' Bleichert (Hartnett). Förtrogen och kanske sugen på mer.

"Den svarta dahlian" är en film med snygg yta och en eventuellt intressant historia att berätta, som den berättar på ett avigt vis. Brian är ofta intresserad av att skapa stämning - gärna lite konstlad, gärna lite stiliserad - men ibland lyckas han göra mycket mer än en stilövning. Och ibland är hans överraskningar rätt chockerande. Här når känslorna sällan upp över den glassiga ytan och de dramatiska avslöjandena som sent om sider presenteras tar inte riktigt. Delvis eftersom de mörka hemligheterna levereras på ett så omständligt vis och det finns en sådan uppsjö av personer att hålla reda på. De Palma verkar marginellt intresserad av alla dessa människor i dramat, och då är det inte lätt att själv engagera sig.

Hartnett gör ändå ett rätt bra jobb, även om hans voice-over är i torraste laget, och Scarlett är ju alltid sevärd. Hilary Swank spelar en ovanligt feminin karaktär den här gången och gör det rätt bra. Bäst är annars Eckhart, som i alla fall försöker blåsa lite liv i den ganska tillgjorda anrättningen. Det hjälper tyvärr inte - man bryr sig inte nämnvärt.

Brian är också ofta intresserad av att visa tjejer utan kläder. Här gör sammanhanget det hela mer dystert än sensuellt men visst blir det lite naket också. Och ett par brutala mord - även utöver det verkliga fallet som filmen lite tvehågset kretsar kring. Han har liksom fått med alla sina vanliga komponenter i filmen, men lyckas ovanligt dåligt med att fascinera, förfära och förundra.

Snyggt är det överlag, men om man saknar något typiskt De Palma-aktigt är det kanske wow-scenen. I hans flesta rullar finns det någon stiliserad eller konstnärlig sekvens som även hans belackare brukar hylla. Här tror man några gånger att en fantastisk evighetstagning eller annan läckerhet är på ingång, men blir gång på gång lite besviken. En ytlig kritik, kanske, men av en ytlig film. Kanske har James Ellroys roman mer djup och känsla att bju på...

Den där middagsscenen - som någonting mitt emellan "The Critic" och "Eraserhead" - är nog filmens mest livfulla ögonblick. I allmänhet känns "Den svarta dahlian" rätt håglös.

© Anders Lindahl
2007-09-16

Originaltitel: The Black Dahlia
USA / Tyskland, 2006
Regi: Brian De Palma
Med: Aaron Eckhart, Scarlett Johansson, Hilary Swank, Josh Hartnett m.fl.

Genre: Mystery, Thriller
Svensk biopremiär: 2006-12-15

Sök