Fight Club (1999)
En spark i hypofysen
David Fincher hittade sig själv som Riktig Filmskapare ganska snabbt. "Alien 3", hans första långfilm efter en lovande start inom reklamfilm och musikvideo, var visserligen varken särskilt gripande eller spännande, men bildberättandet imponerade. Vad han saknade var ett bra manus, och när han åtog sig en nattsvart thriller kallad "Seven" resulterade det i ett mästerverk. "The Game" som kom sedan var intressant och provokativ, men jag förväntade mig ännu mer av Fincher, och i "Fight Club" får vi det. Med råge. Det här är en film som borde ses av alla som har något slags intresse för mediet.
Fincher, som har ett utmärkt omdöme i val av skådespelare, har förstås samlat ett gäng intressanta människor runt sig. Det tog ett tag innan jag kände igen Meatloaf. Kort hår och gigantiska bröst kan verkligen förändra en gammal rockare. Brad Pitt är sig däremot lik, men mer ifrån andra filmer än hans senaste besök i Finchers värld ("Seven"). Tyler Durden har klara likheter med Jeffrey Goines i "Twelve Monkeys" kombinerat med med brutaliteten hos Early Grayce i "Kalifornia", den film som verkligen visade att han var en skådespelare att räkna med. Sådana roller passar honom perfekt: våldsam, men pratsam och intelligent på ett nästan primitivt sätt. Såna personligheter är också väldigt intressanta i film: de som utan en sekunds eftertanke säger vad de tycker, och handlar utifrån det. I verkligheten kanske man skulle reta sig på Durden, och framförallt sky honom som pesten eftersom det mesta han gör är direkt farligt. Här lyssnar man dock med intresse på hans svador, och även om inget omtumlande nytt sägs, är det intressant och kanske rentav viktigt och sägs med ett smittande engagemang. Det är lika mycket replikerna i "Fight Club" som slagsmålen som skakar om en.
Edward Norton, som kan vara både tam kontorsråtta och farlig våldsverkare, får här vara både och, vilket han förstås klarar med glans, och Helena Bonham Carter får göra en roll som är ljusår från de väna fröknar hon allt som oftast porträtterar.
Trots att "Fight Club" rullar på i nästan två timmar och en kvart får man sällan en chans att hämta andan, och det är långt ifrån bara våld som håller spänningen uppe. I ena sekunden gapskrattar man åt någon snillrik replik, i nästa värjer man sig mot smärtsamma våldsscener, och plötsligt nås man av allvaret bakom det hela och börjar fundera. Idérikedomen är omtumlande, de tvära kasten i handlingen och de starka bilderna. Rent tekniskt är "Fight Club" värd en stående ovation. Yrselframkallande kameralekar som samtidigt säger saker i förbifarten, och en ljudbild som fyller hela världen. Ett typiskt fall för DVD, där man storögt kan studera vissa scener ruta för ruta och bara skratta i beundran.
Frågan är faktiskt om filmens Stora Twist verkligen är nödvändig. Det händer något väldigt intressant mot slutet, som fascinerar och säkert är något av kärnan i berättelsen, men paradoxalt nog drog det ner mitt slutbetyg av filmen en smula. Kanske ändrar jag mig när jag sett om filmen (vilket jag definitivt kommer göra), men just då kändes det som en del av de starkaste scenerna förlorade lite av sin kraft, i efterhand. Intellektuellt applåderar jag detta djärva drag, men känslomässigt har jag mina tvivel.
"Fight Club" är hur som helst en film som envist provocerar och imponerar från första rutan till sista, och borde som sagt ses av jättemånga. Jag har visst inte sagt särskilt mycket om handlingen, men hur raffinerad den må vara, är det är framförallt känslan som räknas. Känslan av en spark i hypofysen.
© Anders Lindahl
2000-07-07
Originaltitel: Fight Club
USA, 1999
Regi: David Fincher
Med: Brad Pitt, Edward Norton, Helena Bonham Carter, Meatloaf
Genre: Action, Drama, Komedi
