Eragon (2006)

En del effekter, tre delar klyschor

Det är en tid av stulna idéer i en värld med ett fantasynamn. En kliché härskar tyranniskt över landet. Men ur ingenstans kommer en arketyp, en hjälte född att inspirera och kämpa, inte alls den enkla bondpojk han trodde sig vara. En hittad sten visar sig vara ett ägg, varur lilla monstret Saphira snart kläcks och växer till en mäktig drake som kan kommunicera med sin ägare via telepati i Rachel Weisz väna stämma. Ett märkligt band finns mellan draken och hennes nyblivna drakryttare, med vissa spelregler som det är bra att känna till - främst att ägarens död omedelbart resulterar i drakens men inte vice versa. Orättvist, men sant. Tillsammans kan de hur som helst bli en välbehövlig motkraft till den ondskefulle kung Galbatorix, en före detta jedi - förlåt, drakryttare - som tagit makten över landet.

Det går utför med julspektaklen. Efter att vi blivit bortskämda med Ringenfilmerna kändes "Narnia" adekvat men inte fullt så mäktig. I år har vi nått den logiska följden, en film som känns som ett försök att sammanfatta alla fantasysagor som någonsin gjorts utan att tillföra en tillstymmelse till något eget.

Det är lätt att ramla i fällan "man ska väl inte klaga för mycket, för författaren till boken är jätteung". Christopher Paolini började skriva "Eragon" - som är första delen i en snart komplett trilogi - när han var 15 och publicerade den vid 19 års ålder genom föräldrarnas lilla förlag, och for sedan runt till skolor och bibliotek iklädd medeltida mundering för att marknadsföra boken genom seminarier om läsande och skrivande. Initiativrik kille. Historien han skrivit, att döma av filmen, är precis vad man kan vänta sig av någon som sett allt från "Willow" till "Star Wars" och läst Tolkiens samlade verk några gånger om. Tyrannen och hans trollkarl skickar horder av mordiska sällar med namn som "urgaler", det magiska språket är en slags kombo av isländska, norska och latin, i bergen finns båd alver och dvärgar. Känns det lite bekant, lite... lånat? Kanske ruvar ändå romanerna på en del nyanser. Jag har inte läst dem och vill inte döma osynad gris i säcken, som ordstävet inte lyder.

Låt oss istället klaga på de fyra (!) manusförfattarna. Det kan man väl få göra? Det här är nämligen fantasy utan fantasi, till synes gjord enligt en checklista eller kanske med någon analys av genren som utgångspunkt. Skyndsamt hoppar handlingen från klyscha till klyscha, ibland så hastigt att logiken får stryka på foten, och som fadd grädde på det ointressanta moset leder förstås filmen fram till en rörig och föga spännande batalj.

Att stridsscenerna sedan är väldigt blodfattiga kunde väl betraktas som hänsyn till de yngre - om det inte varit för det faktum att draken till allmänt hurrande från de goda sätter eld på hela kolonner av fiendesoldater.

Skådisarna gör påtagligt lite för att rädda situationen. Edward Speleers spelar hjälten Eragon med en blandning av träighet och trotsighet som borde få kritikerna att ta tillbaka sina hårda ord om unge Anakin i de två nyaste Star Wars-filmerna. John Malkovich verkar påtagligt vilsen, trots att alla hans scener utspelar sig i samma rum och mot en enda motspelare - nämligen Robert Carlyle som trots magiska krafter och smink framstår som en rätt ynklig ondskans hantlangare.

Tack och lov då för Jeremy Irons som lyckas ge sina flesta scener en viss dignitet och skärpa. Han spelar den grånade mästaren - Obi-wan om ni så vill - som leder in den unge lärlingen på den rätta vägen och med anmärkningsvärd snabbhet lär honom bemästra alvisk magi och svärdsfäktning.

Sienna Guillory, Eragons potentiella kärleksintresse utöver draken, har något lurt i blicken mest hela tiden, som om hon "vet någonting" - eventuellt bara till vilka lustfyllda nejder deras förmodade kärlek kan nå när han blivit vuxen. Även när hon pinas psykokinetiskt av Robert Carlyle finns det konstiga vibbar i hennes minspel som man kan roa sig åt att tolka. En masochist, månne? Hon har ändå något som är en bristvara i filmen: utstrålning. Till min överraskning läste jag precis nu att hon spelar en alv. Att det inte riktigt framgår känns som en smärre miss...

Effektmakarna har sluppit besväret med läppsynk för draken, tack vare den nämnda telepatin och kunnat fokusera på fjäll och eld och annat. Saphira är en hyfsat imponerande skapelse men inte så mycket märkvärdigare än Draco i tio år gamla "Dragonheart".

Regissör Fangmeier är främst en kändis i just effektbranschen och är säkerligen utvald för filmen av detta skäl. Effekterna är mestadels okej - kanske jättebra om man inte sett någon annan film från detta sekel - men filmen känns ändå lite billig i sina dekorer och sin estetik. Värre är dock hans uppenbara ointresse för att regissera. Här finns otaliga scener där det känns solklart att det finns betydligt mer krut att hämta ur skådisarna samt några riktigt pinsamma ordleveranser. Men om informationen i replikerna har förmedlats är väl jobbet gjort, kanske Fangmeier resonerat och lämnat över åt Patrick Doyle att medelst stråkmattor skapa känslor. Doyle, som kan vara väldigt duktig ibland, lyckas inget vidare utan understryker mest den allmänna känslan av att man beskådar en enda utdragen kliché.

Oj då... Jag hade faktiskt inte alls förväntat mig att skriva en så här barsk recension utan var inställd på en trivsam stund i sagans värld. Jag får väl se om "Legend" eller något.

Visst, jag tror säkert att filmen "fungerar" för en del tittare. Särskilt om man inte råkat stifta bekantskap med alla inspirationskällorna. Jag kan ändå inte med hedern intakt utnämna det här till något annat än en dålig film. Små och stora barn, ni förtjänar bättre än så här.

© Anders Lindahl
2006-12-14

Originaltitel: Eragon
USA, 2006
Regi: Stefen Fangmeier
Med: Sienna Guillory, Djimon Hounsou, Garrett Hedlund, Robert Carlyle, Jeremy Irons, John Malkovich, Edward Speleers m.fl.

Genre: Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2006-12-15
Hemmabio: 2007-04-02

Sök