Fear X (2003)

Det var väldigt tråkigt det som hände din fru, Harry

En mycket ensam och dyster figur som jobbar i ett köpcentrum lider av en slags tystlåten besatthet och täcker metodiskt väggen i sin trista lya med bilder.

Nej, det här är inte "One Hour Photo", även om man skulle kunna spalta upp ytliga likheter en stund till, inklusive saker som suggestiv, fint filmad och långsam. Det är istället Nicolas Winding Refns första engelskspråkiga film och ett bevis på att nordiska filmares första steg på den amerikanska myllan inte behöver vara tafatta och misslyckade.

John Turturro spelar ofta ynkliga och irriterande människor med ett tveksamt leende. Här är han inte särskilt irriterande. Inte heller direkt galen, utan snarare oförmögen att trots sina arbetskamraters kloka men föga fantasifulla råd "gå vidare", vilket kanske inte är lätt heller när ens nyss gravida fru blivit skjuten till döds i ett parkeringshus och ingen har någon aning om varför. Han sköter sitt jobb som säkerhetsvakt på varuhuset ganska väl efter omständigheterna men sneglar misstänksamt på vissa shoppare och ägnar kvällarna åt att skumma igenom övervakningsband som en kollega i lönndom förser honom med, i hopp om att se ett återkommande ansikte, en ledtråd, någonting ...

Och ledtrådar dyker upp, och det händer saker och det blir spännande, men hela tiden ganska ... dämpat. Refn behöver inte ta i så mycket, för stämningen han bygger är så tät att det åtminstone för mig aldrig känns tråkigt. När Caine ser på bandet där hans fru blir skjuten, eller kommer in i hotellrummet i Morriston där han bodde med sin fru finns det en nerv som känns fullt tillräcklig.

Nu har jag inte sett "Bleeder", så de förväntade referenserna till tidigare verk får inskränka sig till "Pusher" (1996) och går väl egentligen ut på att "Fear X" är ganska precis den filmens motsats. Det hetsiga tempot har skruvats ner till nära nog slow motion, den skakiga kameran är utbytt mot en klippstadig sådan, regerad över av Larry Smith (som bland annat jobbat en del med Kubrick), och musiken är här mera en ljudvärld skapad av den inte helt okände Brian Eno. Kontentan blir förstås att Winding Refn är en mångsidig regissör som säkert har flera ess i rockärmen, förutom goda kontakter i branschen. Känns lovande.

Och så har vi John Turturro, som gör Harry Caine till en trovärdig och helt klart omtyckbar varelse. Han jobbar så hårt för att få svar, men har för den delen inga planer på att gå bärsärkagång och hämndmörda. Han måste bara veta. Och han är lika villig att ta risker för att få veta sanningen som huvudpersonen i "Spårlöst Försvunnen" eftersom han ändå inte känner att han lever.

Turturro åsido finns det andra saker här som påminner en om bröderna Coen, och om det inte vore för "The Man Who Wasn't There" skulle jag nästan vilja utnämna "Fear X" till den bästa (eller åtminstone mest laddade) Coen-filmen sedan "Fargo" (vilken jag för övrigt känner mig rätt kluven till, vilket Constant Reader kanske har noterat vid det här laget). Men det här känns mer återhållsamt och handlingen avhåller sig från alltför extravaganta överraskningar. Det känns trovärdigt, men utan att försjunka till diskbänksrealism. Det känns både sant och fascinerande.

Kanske händer det inte så vansinnigt mycket, kanske är den (gulp) lite pretentiös och definitivt inte för alla, men jag gillade den verkligen och känner mig manad att tilldela "Fear X" inte mindre än fyra russin.

© Anders Lindahl
2003-01-27

Spoiler

Originaltitel: Fear X
Danmark/Kanada/Brasilien, 2003
Regi: Nicolas Winding Refn
Med: John Turturro, James Remar, Deborah Unger, Nadia Litz, Amanda Ooms

Genre: Thriller
Teman: GFF2003

Ingår i följande teman

Sök