Little Children (2006)
Griper inte tag som den ska
Todd Fields förra film ”In the Bedroom” var inte riktigt min kopp te. Jag tyckte inte om huvudkaraktärerna som spelades av Sissy Spacek och Tom Wilkinson och tyckte att deras öde var rätt ointressant. Jag var inte heller på det klara med vad Fields egentligen ville säga om ”öga-för-öga”-mentaliteten i det amerikanska samhället.
Så jag var lite tveksam när Fields nästa film också skulle skildra tragiken under ytan på medelklassmänniskor i förorten. Men å andra sidan skulle ju de största kvinnliga rollerna spelas av Kate Winslet och Jennifer Connelly, de två bästa (och vackraste) skådespelerskorna i sin generation och då kan man ju inte bara säga nej utan att ge filmen en chans.
Nu är den här och jag är inte besviken, men jag ramlar inte baklänges av förundran heller. ”Little Children” är en uppvisning i välskriven dialog, och karaktärerna är både mänskliga och lätta att tycka om och engagera sig i. Problemen i den här filmen är snarare att den inte överraskar och det inte händer så mycket av värde som vi inte sett förut. Raka motsatsen till ”In the Bedroom” alltså.
Winslet spelar Sarah, en förortshemmafru som inte riktigt verkar vilja vara förortshemmafru. Hon introduceras som en rak motpol till det lokala hemmafruanhanget hon trots allt spenderar dagarna med. I likhet med många av Winslets andra karaktärer på vita duken, är Sarah en kaxig dam med mycket integritet, men i det här fallet hålls hon nere av sin hemmasituation, med en porrsurfande karl och få riktiga vänner.
Till parken, där hemmafrugänget samlas varje dag med sina ungar, kommer en dag en ny snygg karl med sitt barn. Något så exotiskt som en hemmaman som dessutom är en hunk, får givetvis de andra hemmafruarna att tissla och tassla som aldrig förr. Sarah antar utmaningen att ta kontakt med hunken – som hemmafruarna valt att ge smeknamnet ”the prom king” – och försöka få hans telefonnummer. Hon lyckas med mer än så – hon lyckas till och med sno åt sig en kyss, till hemmafruåskådarnas skräckblandade förbryllelse.
”The prom king” själv, Brad, är en karl som kanske blivit vuxen lite för fort och även hans äktenskap är på utdöende (även om hans fru råkar spelas av Jennifer Connelly). Kyssen från Sarah får honom därför att se nya möjligheter med sitt liv och framför allt nya möjligheter med Sarah. Sarah och Brad inleder således ett förhållande.
Förhållandet mellan Sarah och Brad är filmens kärna men rymmer också ett par sidohistorier där vi följer ytterligare ett par människoöden i småstadsidyllen. Bland annat en dömd blottare vars specialitet är barn, samt dennes nemesis, en före detta snut som har mycket ilska att ta ut på världen.
Det görs mycket rätt i ”Little Children”. Den pedagogiska berättarrösten som dyker upp då och då och sarkastiskt förklarar hur karaktärerna känner är mycket underhållande – även om det förstås är tvärt emot hur filmberättande ”ska” utföras enligt dem som vet. Kate Winslet är helt otroligt bra, även om hon kanske från början inte passar i rollen som oattraktiv tomboy, vilket manuset försöker insinuera. Men Winslet skiter i det och gör något eget och coolt av rollen.
Men det bränner liksom aldrig till i ”Little Children”. Den småputtriga vardagsdramatiken rullar liksom bara på utan att vi når någon egentlig klimax. En ödesmättnad slutsekvens i tredje akten korsklipper mellan de olika sidohistorierna men de livsavgörande momenten, som ska gripa tag och skicka iväg biobesökaren med ett bestående intryck av filmen, uteblir. Det blir liksom mycket väsen för ingenting. En trevlig resa men ett tråkigt resmål.
© Johan Hultgren
2006-11-10
Originaltitel: Little Children
USA, 2006
Regi: Todd Field
Med: Kate Winslet, Patrick Wilson, Jennifer Connelly, Gregg Edelman, Sadie Goldstein
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2007-02-16
Teman: Stockholms filmfestival 2006
Ingår i följande teman
