Daft Punk's Electroma (2006)
We are the robots
Egentligen skulle jag bara vilja ta tag i Thomas Bangalters skjortkragar, ruska om honom och skrika i örat på honom: ”Ge mig mer phonky house-beats och mindre artsy-farty konstfilmer!”. För senaste skivan var rätt torr och när bröderna Daft nu startat nytt produktionsbolag, Daft Arts, så känns inte Daft Punks musikkarriär så framtidsorienterad längre.
Men vem kan vara arg och skrika sådana saker när de pressar ur sig så trevliga saker som den nya filmen ”Daft Punk´s Electroma”? Eller den härliga rymdopera-animen ”Interstella 5555” som kom för ett par år sedan? Då är det bara att finna sig i situationen.
”Electroma” är, i likhet med ”Interstella 5555”, en helt stum film. Det sägs inte ett ord. Och med tanke på de sunkiga låttexter Daft Punk släppt ur sig så känns det helt okej att de undviker att försöka skriva dialog och istället låter bilderna och musiken tala. Här rullar det dock inte musik hela tiden utan mestadels består ljudbilden bara av miljöljud, och de gånger det är musik så är det inte Daft Punk-musik utan smakfulla bitar från Todd Rundgren, Brian Eno och Curtis Mayfield
Däremot så är ”Electroma” en spelfilm, vilket ställer nya krav på de före detta musicerande fransoserna. Filmen skildrar två robotars strävan efter att bli mänskliga. Och inte riktigt på samma sätt som i Spielbergs ”A.I.”, där robotarna var människornas tjänare. I ”Electroma” består världen bara av robotar. Här är det istället symboliken om det högst mänskliga begäret att få vara unik och speciell som tränger igenom mest och känns på något sätt ännu mer gripande när det är två känslolösa (?) robotar som drabbats av depression på grund av sin medelmåttighet. Deras makeover till människor går dock väldigt snett och i smått hjärtskärande sekvenser drar de slutsatsen att de inte kan vara annat än robotar.
Det behöver ju inte nödvändigtvis vara så - gör exempelvis inte robotarnas mänskliga beteenden dem till människor? Eller är det enbart de mänskliga anletsdragen som ger en robot rätt att få kalla sig människa?
På både gott och ont känns ”Electroma” som en kortfilm som dragits ut till 74 minuter. Storyn skulle egentligen kunna ha behandlats på en kvart. Den resterande tiden används till extremt långa tagningar när robotarna åker bil och traskar genom samhällen och öken. De bara går och går i ungefär fem minuter i taget. Och det är väl kanske dessa partier som gör att filmen kanske inte känns som ett lockande val för omtittning. Syftet är dock hedervärt, man vill förmedla känslan av leda och monotoni som de båda robotarna känner. På samma sätt som i Tarkovskijs filmer gör de långa tagningarna att man tar sig tid och låter hjärnan gräva sig ännu djupare i historien.
Jag tvekar inte att rekommendera denna exerimentfilm, trots de påfrestande långa tagningarna. Det är en synnerligen njutbar upplevelse som bär klara tematiska paralleller till bandets senaste album ”Human after all” även om inte musiken kommer därifrån.
© Johan Hultgren
2006-11-08
Originaltitel: Daft Punk's Electroma
Frankrike, 2006
Regi: Thomas Bangalter Guy-Manuel De Homem-Christo
Med: Peter Hurteau, Michael Reich, Athena Stamos
Genre: Drama, Sci-fi
Teman: Stockholms filmfestival 2006
Ingår i följande teman
