Crime Story - säsong 1 (1986)
Ojämn men oefterliknelig
I mina nostalgiska 80-talsminnen av "Crime Story" (eller "Brottets väg" som den hette på SVT) utspelade sig nästan hela handlingen i Las Vegas. Ibland minns man lite knasigt... Faktum är nämligen att den "lilla prologen" i Chicago pågår i 14-15 avsnitt och endast finalen på säsong ett äger rum i Vegas.
Fram till Vegas-flytten är "Crime Story" bitvis lite frustrerande, inser jag vid återbesöket. Skådespeleriet är stabilt och manuset mestadels skickligt skrivet, men det känns inte helt uppenbart vilken historia man vill berätta. Till huvudhandlingen läggs kortare episoder om galna gisslantagare, rasism och samvetslösa bovärdar, som om de inte riktigt fattat att polisen Mike Torellos envetna jakt på skurken Ray Luca ÄR serien. Kanske var det inte helt överraskande att serien fick ett blandat mottagande och flyttades runt mellan olika sändningstider på NBC. Utöver en Emmynominering för fotot 1987 förärades serien såvitt jag kan luska ut bara ett par nomineringar i kategorin "Outstanding Achievement in Hairstyling for a Series". Det låter som ett dåligt skämt, men det är en dålig sanning...
"Crime Story" hade ett rätt hårt tonfall för sin tid. Rättrådiga men hårdföra snutar stormar in i skurknästena med cigarr i mungipan och hagelgevär under armen och skakar om någon hejduk tills de får sina svar. När serien var aktuell protesterade faktiskt representanter för lagens väktare mot hur deras yrkesroll utmålades. Skurkarna å sin sida avrättar både uttjänta kumpaner och besvärliga civila utan att förlora en sekunds nattsömn. Dödssiffran är hög och offren ofta sympatiska.
Med moderna, CSI-vana ögon kan bilden kännas lite dyster ibland. Bildberättandet är bra, men inte alltid bildkvaliteten - särskilt i de många nattscenerna. Lite välvilligt kan man säga att det passar att det ser gammalt ut eftersom det ska handla om vad som även på 80-talet var "förr i tiden", dvs 60-talet. På 80-talet var ju inte 60-talet så länge sedan, så man har knappast tvingats bygga hela kulisstäder för att skapa tillräcklig tidskänsla. Kläder, tapeter och inte minst ett stort antal fräscha bilar från vad jag förmodar är rätt tid gör det mesta av jobbet, och det räcker gott. Del Shannons "Runaway" i förtexterna, ibland föregången av en "Last Week on Crime Story", sätter den önskade tidsandan och stämningen perfekt.
Redan i piloten (regisserad av lite smått ökände Abel Ferrara) träffar vi massvis av de sköna eller hemska karaktärer som skulle figurera stadigt i hela den relativt kortlivade serien. Den ena huvudpersonen är Ray Luca (Denison), småskurken med ambitioner, slemmig och samtidigt pragmatisk, mån om sin flottiga frisyr men brutalt hands-on när situationen kräver det. Från när serien visades i SVT på 80-talet minns jag att jag faktiskt avskydde honom, och med tanke på vad han ställer till med redan i piloten så får det väl anses motiverat. Samtidigt är han en intressant figur. Inget skrämmer honom. Den hånfulla minen, som inte är ett hånflin utan mera ett uttråkat förakt, försvinner inte ens när han av allt att döma är på väg att bli skjuten av en frustrerad polis. Hans kaxighet eskalerar under serien till tvättäkta hybris och frågan är om någon kan få Ray på fall, förutom Ray själv. Jag trodde att Anthony John Denison mer eller mindre försvunnit efter denna minnesvärda roll, men fann (mha det allvetande IMDB) att han fortfarande jobbar flitigt, men kanske lite under radarn.
En festlig duo av hejdukar följer honom genom hela säsongen och utgör en stor del av seriens charm. Patetiske Paulie (spelad av John Santucci, en före detta tjuv och fängelsekund även på riktigt) är en liten lustigt leende figur som man inte kan låta bli att tycka lite synd om när både poliserna och hans kollegor turas om att smäda honom. Lojal (inom vissa gränser) men inte så enormt smart, vilket kommer visa sig i säsongsfinalen i en händelsekedja som är snudd på genialisk. Dräggige, mumlande Holman spelas av Ted "it puts the lotion in the basket" Levine och är kanske därför en av seriens intressantaste karaktärer. Levines oefterhärmliga stil och röst gör nästan varje Holman-ögonblick till märklig komik även innan hans showbizambitioner gör honom rentav störtkul.
På snutsidan finns en tuff liten skara i Chicagos MCU (Major Crimes Unit) samlade runt Mike Torello. Dennis Farina arbetade som polis i Chicago många år innan han blev skådis och säkert är det delvis därför han är så tveklöst övertygande i rollen. Hans jakt på Luca kommer under seriens gång utvecklas till en ganska personlig kamp med höga odds och offer. Någon stor respekt snut/skurk emellan, som i den överskattade "Heat", finns inte, snarare tvärtom. De här männen hatar varandra. Mot frugan Julie (fint spelad av Darlanne Fluegel) är Torello lika rar som stentuff mot bovarna, men äktenskapet känns ändå dömt att bli ännu ett offer för den bittra uppgörelsen.
Advokaten, sedermera åklagaren, Abrams (Lang) smyger gradvis åt sig något av en tredje huvudroll. En herre med socialt samvete och ett inte oansenligt mod som av många skäl snart delar Torellos besatthet att sätta dit den lömske Luca. Kanske är Abrams seriens största hjälte, när jag tänker efter. När Torello i ett bittert ögonblick undrar varför de måste slåss på rätt sätt när de tampas med "djur" som Luca, svarar Abrams kort och gott "The law", utan att låta särskilt präktig för det. Han är en närmast nödvändig motvikt till Torello, som ärligt talat själv balanserar på gränsen till kriminalitet.
Det vimlar av roligt folk i serien, något som definitivt ökar på intressegraden ytterligare - inte minst i efterhand när många av dessa människor har blivit än kändare. Folk som Michael Madsen, Christian Slater, Julia Roberts, Gary Sinise och Ving Rhames tittar förbi i intressanta men tidsbegränsade biroller före den stora berömmelsen. Sinise har för övrigt också regisserat ett par avsnitt. Stand-upkomikern Andrew Dice Clay som också spelade den konstiga detektiven Ford Fairlane har en ganska stor roll, så vi får tillfälle att roas av hans halvsjungande extrem-brooklynska dialekt och - mot slutet - imponeras av oväntat starkt skådespeleri. I piloten har Luca hjälp av ingen mindre (eller större) än David Caruso - vilket känns som en bra ursäkt att säga att Torello mycket väl kan ha varit en förebild för Horatio Caine i "CSI Miami": den stenhårde snuten som ändock dock förmår tala vänligt till de unga och oskyldiga. Farina gör karaktären bättre... Jon Polito, mannen som alltid ser svettig ut och aldrig vill överge sin smala mustasch, spelar en överordnad affärskumpan, men över både honom och Luca styr Manny Weisbord (första Bondskurken Wiseman), en grånad veteran som faktiskt har en del ambitiösa idéer för framtiden, hur gammal han själv än må vara.
Jag nämnde "Heat", och det var inte bara för att sno ännu ett tillfälle att påpeka att den är överskattad. Det var ju Michael Mann som producerade serien. Mer styrande i den dagliga driften och i detaljerna var annars Chuck Adamson, före detta polis och något av en förebild för Torello. Mann själv verkar ha inväntat finalen av säsongen för att börja skriva faktiska manus och regissera lite. Näst sista avsnittet, där han hållit i de flesta tyglarna, skvallrar om hans skicklighet och är nog det mest laddade och välgjorda av allihop.
Mot slutet blir det inte bara alltmer spännande utan också alltmer roligt - inte minst när Paulie och Holman ska driva grannkasinot till ruinens brant, bland annat genom att anlita usla artister. Finalen är fullkomligt lysande, explosiv i ordagrann och oförglömlig bemärkelse, och lämnade det öppet att både köra vidare eller lägga ner serien med stolt visshet om att man skrivit TV-historia.
Det blev en säsong till, kan jag avslöja. Det gör ingenting. "Crime Story" ser man gärna mer av. Trots sina brister är "Crime Story" till sin helhet en väldigt sevärd serie.
© Anders Lindahl
2006-11-06
DVD / Blu-ray
Anchor Bays spartanska DVD-box innehåller inget extramaterial. Inget alls. Faktum är att det inte ens finns någon textning. Bildkvaliteten ska de kanske inte lastas för, dock. 80-talets TV hade inte alltid så gnistrande klar bild. Anchor Bay brukar, i alla fall på skräcksidan, imponera med ett stort och intressant urval av extramaterial, så denna vaniljutgåva är helt klart en besvikelse må jag säga. Fast det viktigaste är förstås att serien finns i boxform. Dessutom är det lilla häftet som följer med väldigt intressant läsning.
Originaltitel: Crime Story - series one
USA, 1986
Regi: Abel Ferrara Michael Mann Gary Sinise Peter Medak
Med: Dennis Farina, Anthony John Denison, John Santucci, Ted Levine, Stephen Lang, Bill Smitrovich, Bill Campbell, Paul Butler, Steve Ryan, Joseph Wiseman, Jay O. Sanders, Pam Grier, Darlanne Fluegel, Andrew Dice Clay, Jon Polito, m fl
Genre: Action, Kriminalfilm, TV-serie
Teman: Snutserier
USA, 1986
Regi: Abel Ferrara Michael Mann Gary Sinise Peter Medak
Med: Dennis Farina, Anthony John Denison, John Santucci, Ted Levine, Stephen Lang, Bill Smitrovich, Bill Campbell, Paul Butler, Steve Ryan, Joseph Wiseman, Jay O. Sanders, Pam Grier, Darlanne Fluegel, Andrew Dice Clay, Jon Polito, m fl
Genre: Action, Kriminalfilm, TV-serie
Teman: Snutserier
Ingår i följande teman
