Babel (2006)
Tyngd, tystnad och terroristskräck
Allt hänger ihop. Och allt kan gå åt helvete under loppet av ett olycksaligt ögonblick. Men det finns hopp, någonstans, ändå, för hela mänskligheten och för varje enskild byggsten i den. Så tror jag att Alejandro Gonzáles Iñárritu vill att "Babel" ska tolkas, i stora drag. Även om jag själv som alltid känner mig fri att dra mina egna slutsatser... Lite hjälp har jag haft av en intressant intervju med den mexikanske regissören (på Christianity Todays websida). Den bibliska plattform som i vart fall titeln förvarnar om på kan bero på hans katolska bakgrund, som verkar ha en viss betydelse för honom, samtidigt som han ”respekterar varje religion”.
Berättelsen om Babels torn beskriver splittring, illustrerat genom språkförbistringen och filmen visar vad som skiljer folken åt, men slutligen framförallt vad som förenar oss. Vikten av andlighet, ett inre liv och sambandet med något större markeras i intervjun och ingen som sett hans tidigare mästerverk "21 Grams" studsar väl till av förvåning över det. Före den hade han tråcklat ihop ett flertal fascinerande människoöden från sitt hemlands huvudstad i ”Amores perros” (”Älskade hundar”), även den ganska fantastisk.
Så ”Babel” är svår att se förutsättningslöst. Jag förväntar mig ohjälpligt 'nothing less than your masterpiece', eller hur det var den sinnesrubbade sjuksyrran uttryckte sig i ”Lida”. Och blir nästan bönhörd. Den här gången kopplar han ihop fyra kablar, av vilka tre är löjligt enkla att själv omedelbart följa till en sambandscentral. Ett amerikanskt par på semester i Marocko drabbas av följderna av ett slumpskott mot deras buss. Redan tidigare har de något outtalat i sitt förflutna som lett till oförlösta spänningar dem emellan. Nu träffas hustrun (Cate Blanchett) av en förlupen kula farligt nära halspulsådern, på väg genom ett ökenlandskap långt från ära, redlighet och inte minst professionell sjukvård enligt en på norra halvklotet allmänt accepterad skala av civilisationsbedömning. Men de stannar till i närmaste samhälle, lånar dess enda telefon och inväntar sedan ambulans, alltmedan övriga passagerare i turistgruppen biter på naglarna och fruktar överfall "som i Egypten".
Maken (en härjad, mycket trovärdig Brad Pitt, lite som en äldre version av hans roll i "Seven”) beordrar dessutom via telefonen sina barns mexikanska nanny (Adriana Barraza, än mer trovärdig) att stanna kvar och ta hand om de små, trots att hon vill åka på ett bröllop. Nu åker hon ändå, med skyddslingarna, från San Diego söderut över gränsen, med oförutsebara följder. Familjen i den marockanska glesbygden som ligger bakom tragiken för det amerikanska paret är den tredje tråden. De två unga bröderna som fått ansvar för småboskapen och betrotts med ett gevär för att jaga bort schakaler, testar räckvidden med förödande resultat. Men deras dumhet får konsekvenser på ett storpolitiskt plan. Terroristskräcken sätter in så fort nyheten blir känd. Innan någon ambulans har nått fram till den skadade kvinnan har snöbollen rullat från ambassaden ut i medieflödet och den lokala polisen känner sig pressad att vara mycket hårdhänt mot alla misstänkta i trakten. Eller om de alltid gillat principen 'skjut först...'. Fenomenet med en polismakt som inte automatiskt inger förtroende återkommer på fler ställen i filmen. Som latinamerikan kanske Iñárritu sett hur USA:s gränsbevakning fungerar på nära håll, vad vet jag. Är de rättmätigt misstänksamma eller onödigt provocerande i de situationer som uppstår här? Juryn är ute för överläggningar om det.
Den fjärde tråden då? Den är svårare att placera in, men jag tillåter mig avslöja att det finns ett samband, men avsnittet i Japan lever sitt eget liv större delen av tiden. Här har regissören hittat ett ett fynd i Rinko Kikuchi. Med risk att låta som ett eko av en del andra recensenter så måste jag framhålla hennes insats som den dövstumma Chieko, en ung tjej full av frustrationer vars orsaker bit för bit uppdagas. Hennes värld öppnas för oss genom växlingar i perspektiv där allt plötsligt tystnar mitt i bevisligen ljudliga miljöer. Det är en väldigt utlämnande roll, i flera avseenden, och trots bristen på talförmåga är Chieko en enormt uttrycksfull karaktär. Jag undrar faktiskt om Kikuchi själv är dövstum eller "bara" agerar sådan.
De som ger sig på sådana här berättelser på film är förhoppningsvis medvetna om att atmosfären måste tätna, spindelnätet snöras ihop successivt för att allt inte ska ånga bort och se ut som en skicklig uppvisning utan en godtagbar poäng. Iñárritu vet. Det hindrar inte att man kan känna sig famlande i hans och mångårige manuskompanjonen Guillermo Arriagas värld innan filmen verkligen börjar trycka till om mellangärdet. När den är över känner jag dock något liknande det jag upplevde efter "The Constant Gardener" eller ”Breaking the Waves". Det gör ont, men för att citera något från - antagligen en komedi som jag inte kan namnge just nu - "It's a good kind of hurt". Hur mycket jag än gillar "Syriana” så kan skeptikerna med viss intellektuell hederlighet i behåll anklaga den för att lämna åskådarna i sticket med ett omöjligt uppdrag. I fallet "Babel" borde ingen kunna göra det. Om de inte gått ut i förtid. De båda multinarrativdramerna tillhör utan omsvep årets inte bara 'viktigaste' (uh, vad träligt att behöva motivera sig med det ordet, glöm att jag använde det) filmer. De är levande, vibrerande, mättade med känslor och stinger i hjärtat.
Till det hjälper musiken, främst komponerad av Gustavo Santaolalla, en bra bit också. Film handlar om att skapa känslor, inte bara argumentera, det vet vi. ”Babel" kanske faller inom ramen för cinema verité eller neorealism för vår tid, men för det behöver man inte göra avkall på den konstnärliga helheten. Synintrycken här samklingar med soundtracket, som är så 'rätt' att jag antingen inte tänker på att det är där, eller slås av hur mäktigt musik kan påverka utan att vara direkt revolutionerande. Filmen i sig kanske inte heller är det, men den är definitivt mer en del av lösningen än av problemet.
© Johan Lindahl2006-12-21