Casino Royale (2006)
Hur Bond fick sitt pansar
Vart kan man ta en franchise som alltmer känns lite pliktskyldigt vidlivhållen? Tillbaka till starten förstås! Till en relativt sett mer realistisk retronivå. Det är så självklart att de borde ha kommit på det förut.
Martin Campbell blickar alltså tillbaka (fast i modern miljö, med mobiler men utan cigaretter) i sin första Bondfilm sedan "GoldenEye". Den första romanen står som grund (snarare än den märkliga komedin från 1967 med samma namn) och det är i den svartvita prologen som vi ser agent 7 förtjäna sina två nollor. "Considerably" konstaterar han instämmande om den gamla slagdängan att det andra mordet är lättare än det första. Efter en kul lösning på pistolpipe-vinjetten och ett skönt tema (Chris Cornell!) till retrografik drar så själva filmen igång och det gör den med besked.
När Madonna slänger in den totalcoola spontansporten Parkour i sin video till "Jump" känns det bara desperat. Här blir det bara kul, när Bond jagar en extremt rörlig bombexpert genom trånga gator och uppför lyftkranar. Visst, scenen pågår för länge, men det gör nästan samtliga scener i den här filmen - och det är galet häftigt på bästa vis.
Sorgligt nog är det filmens bästa actionscen. De huvudnummer som följer (på bland annat en flygplats och i ett sjunkande hus i Venedig) är okej men känns lite överdrivna. Campbell har jobbat mot en råare, enklare Bondfilm men vågar ändå inte riktigt hålla igen när det gäller de storskaliga scenerierna. De ganska enkla men råa fajterna längs vägen passar bättre in här.
Lite tråkigt, också, tycker jag att man inte gått hela vägen och faktiskt placerat handlingen i 60-talet, med gamla bilar, kalla krig och allt det andra nostalgi-myset (eller ostalgi-myset, rentav).
Om jag sedan upprepar att filmen segar sig med jämna mellanrum och utan problem skulle ha kunnat kortas med nästan en halvtimme så förstår ni kanske varför det bara blir tre (starka) russin och jag kan ägna mig åt det roliga: berömmet och beskrivandet.
Det var väl först när jag, lite sent, såg "Layer Cake" som jag kände att Daniel Craig skulle kunna passa rätt bra som Bond. Hans biroller i "Road to Perdition" och inte minst "The Jacket" imponerade men skvallrade inte direkt om någon 007-kaliber. Annars är denne Bond inte helt olik hans karaktär i "München", en nybörjarmördare med en regering som uppdragsgivare, rätt hård men kapabel att fumla till det ibland (så att Judi Dench som "M" får näpsa honom på sitt oefterhärmliga vis).
Med facit i hand tycker jag faktiskt valet är utmärkt. Craigs Bond är en hård grabb, inte immun mot smärta men med sinnesnärvaro nog att alltid säga något coolt (vilket ska visa sig i en tortyrscen som får Brosnans pinor i början av "Die another Day" att framstå som rena spa-behandlingen). Enradingarna han levererar framkallar väl inga enorma skrattsalvor, men roar fint. När en bartender frågar om han vill ha sin Dry Martini skakad eller rörd svarar han surt "Do I look like I give a damn?" Craigs opolerade men kaxiga Bond är förhoppningsvis här för att stanna ett tag.
Någon superskurk möter vi inte, istället har vi Mads Mikkelsen i rollen som skrupelbefriad bankir åt terrorister. Le Chiffres främsta kännetecken är att han gråter blod. Han framställs som enormt intelligent men verkar inte klara av att investera de blodsdränkta penningarna på normalt vis utan försöker istället påverka börsen med ett spektakulärt attentat på en flygplats. I korthet, och utan att spoila för mycket, lyckas Bond sätta stopp för hans ränker vilket gör att Le Chiffre måste vinna en enorm massa pengar i en pokerturnering som han själv arrangerar.
Givetvis blir Bond utsedd till att delta i leken. Kamrer för statens pengar och potentiellt kärleksintresse blir Vesper Lynd (Eva Green), en Bondbrud av modernt snitt, snygg men smart och med svar på tal. Deras presentation och skarpsynta analyser av varandra på ett tåg fungerar fint, och vad som fungerar ännu bättre är en påklädd duschscen när de fåordigt kommer varandra närmare (men inte på det sättet). Kärlek är oundviklig, men långvarig lycka mellan Bond och en brud hör ju inte till franchisen, så frågan är vad som ska visa sig vara problemet. Det avslöjar jag inte, men jag kan säga att Diana Rigg i "I hennes majestäts hemliga tjänst" inte är den enda kvinna som verkligen lyckats bli mer än ett tillfälligt nöje för agenten om man får tro filmen.
Själva pokermatchen är en smärre besvikelse. Händelserna i de många och långa pauserna är betydligt mer inspirerade än själva kortspelandet. Som vanligt på film får deltagarna orimligt bra kombinationer - ibland är det nästan parodiskt starka händer som spelas ut mot varandra. Hela grejen med Le Chiffres "tell" (den sortens ofrivilliga signal man ger om man bluffar eller har bra kort, enkelt uttryckt) känns också barnsligt simpel. Kanske har jag sedan spelat för mycket själv eller tittat för mycket på World Poker Tour, men vid åtminstone två tillfällen var jag helt säker på vilka kort som skulle läggas ut på bordet inför överraskade åskådare - och hade helt rätt.
Givetvis kan inte filmen avslutas med att vem det vara månde lägger korten på bordet, tar pengarna och går hem, men jag vill mena att det hela sedan pågår lite för länge. Jag tycker det har varit en hel del sådana filmer på sistone, där det känns som om slutet nalkas men där handlingen spinner vidare i vad som nästan blir en serie epiloger. Ambitionen är tydlig: att förklara lite om varför Bond i de senare äventyren är som han är, men återigen - det tar en evig tid att komma till poängen. (Ungefär som den här recensionen, insåg han i sällsynt självrannsakan...)
"Casino Royale" är respektingivande men inte nödvändigtvis oavbrutet underhållande. Att jag sedan lämnade filmen belåten men inte upprymd beror också mer på personliga preferenser. Det här är säkerligen mer rätt i ton med de Flemingböcker jag aldrig läst, och kanske rentav väldigt troget mot just den här boken, men Bondfilmerna har ju också präglats av en skön glimt i ögat, en äventyrskänsla och en underhållningsgrad som inte riktigt är regeln här.
Jag kan inte argumentera mot dem som kallar det här den "första riktiga Bondfilmen", jag kan bara säga att jag föredrar några av de tidigare "felaktiga" försöken.
FOTNOT
Hur säger han "repliken" då? Ja, det får man inte veta förrän i slutsekunden.
© Anders Lindahl
2006-11-23
Originaltitel: Casino Royale
Storbritannien / USA, 2006
Regi: Martin Campbell
Med: Daniel Craig, Giancarlo Giannini, Jeffrey Wright, Simon Abkarian, Judi Dench, Eva Green m.fl.
Genre: Action, Äventyr
Svensk biopremiär: 2006-11-24
Hemmabio: 2007-03-28
Teman: James Bond
Relaterat ur russinbloggen
2005-10-16: Craig blir Bond
Ingår i följande teman
