Ask the Dust (2006)
Fallna änglar i förkrigstider
Smältdegel - smaka på det ordet. Los Angeles anses väl vara en typisk sådan, om inte annat etablerat genom sentida filmer som ”Crash”. På 1930-talet var staden under uppbyggnad och ännu inte lika diversifierad rent etniskt, kan man lära sig av "Ask the Dust”. Men den började bli en vallfartsort. Regissören Robert Towne är ingen gröngöling bakom ratten, men är fortfarande mest känd för sina manus till exempelvis 1970-talsklassikern ”Chinatown". Den här gången handlar det om aspirerande författaren Arturo Bandini (Colin Farrell) som träffar servitrisen Camila López (Salma Hayek) och tycke uppstår... inte omedelbart.
Till en början verkar de mest intresserade av att förolämpa varandra. Camila är mexikan och de är inte alltid väl sedda av omgivningen, medan Arturo har italienskt påbrå och erfarenheter av outsiderskap, fast inte riktigt på samma nivå. Hans mål är i alla fall att bli rik och berömd och slippa skämmas för sitt efternamn. Lite av ”Barton Fink”-syndromet skymtar i början. Bandini bor på ett pensionat, lider av skrivkramp och kassan börjar tryta. Hans alkoholiserade rumsgranne (Donald Sutherland) kunde ha en funktion i berättelsen liknande John Goodmans i ”Barton Fink” men han stannar vid en mer marginell karaktär. Ljussättningen i de båda filmerna är för övrigt slående lik. Men det här inte en studie i svart humor utan en mer melankolisk historia.
- In the end we're all strangers here, konstaterar Bandini om Kalifornien, en plats dit många människor söker sig från olika håll.
Farrells berättarröst låter anakronistisk, men tilltalet är förhoppningsvis tidstroget, även om man kan grubbla över uttryck som "lover of man and beast alike”. Det är väl någon romanklassiker jag missat. Hayek är som nästan alltid störtbildskön, men det börjar som sagt ändå med bråk dem emellan. Ett bad i oceanen en sen kväll ser ut som början på en het romans, men den drabbas tidigt av förvecklingar. Det är mycket som står i vägen; temperament och tillfälliga nycker, osäkerhet och fördomar.
- Varför är du så elak? är en ofta upprepad fras.
Och en annan mystisk kvinna smyger objuden in i Arturos rum - och liv. Vera Rivkin kunde ha varit ett uttryck för hans fantasi, men består förmodligen ändå av kött och blod.
Har författare mindre erfarenhet av verkligheten än andra? Det funderar Arturo över och hans förläggare svarar "javisst". Antingen är man vid skrivmaskinen eller ute och skaffar sig erfarenheter att skriva om. Uppdragsgivarens filosofi och råd är helt enkelt att 'göra mer av mindre'. Det är det som är konsten och det är väl sådant som även en luttrad filmförfattare som Towne måste ha haft anledning att meditera över.
- Vad du fantiserar om är kanske bättre än verkligheten, föreslår en av kvinnorna i Arturos liv (vilken av dem det nu var).
- Jag är inte en så bra författare, svarar han trött.
Filmen kan säkert kännas långsam och malande och inte ha den pay-off som man räknar med. Den är i vilket fall ingen lättköpt historia som tar den enkla vägen fram - och ut. Som tidsbild imponerar den på mig och som skildring av identitet och ojämlika förutsättningar också. Handlar den om 'förlorare' eller om de flesta som vistas på en plats som Los Angeles, en metropol i vardande? Hur många blir egentligen 'vinnare'? Författaren och analfabeten finner varandra, men inte utan motstånd och deras relation känns hela tiden hotad, både utifrån och på grund av deras egna hämningar.
”Ask the Dust” är atmosfärisk och känns genuin i sin miljöskildring, vilket förlåter en del annat som ser som grovhuggna generaliseringar. Frågan är om inte fotografen Caleb Deschanel ("Passion of the Christ”) borde belönas med en liten Oscar-vink, liksom scenbyggarna. Men något säger mig att filmen i sig inte når ut tillräckligt långt för att kunna slåss med större elefanter i de spektakulära sammanhangen. Lite oväntat kan det dock tyckas att se Tom Cruise bland producenterna. Filmen landar ändå i den 'smalare' kategorin och får en begränsad genomslagskraft, men förhoppningsvis inte obetydlig.
© Johan Lindahl2006-10-31