Djävulen bär Prada (2006)

Meryl regerar - filmen fallerar

Den här filmen har åtminstone två saker som talar för den; den har puls - som i en konstant rörelse framåt och inga direkt döda punkter. Den har också Meryl Streep, som ju - som alla vet - nästan alltid är bra, eller bättre än bra. Särskilt när det gäller att inkarnera viljestarka och inte minst manipulativa kvinnor med makt. Det här är väl inte riktigt på samma världskontrollerarnivå som i ”The Manchurian Candidate", men modebranschen är ju en världsreligion för många, så jag kan ha fel...

Men vad vill den här sedelärande sagan lära ut för seder egentligen? Är det en satir så faller den rätt kort (för att tala svengelska). Den är för lam och tillrättalagd för att göra rejält ont någonstans för någon, föreställer jag mig. Robert Altmans "Prêt-a-porter” var väl inget under av struktur och effektivt berättande, men den fick in sina träffar ändå mitt i röran. ”Djävulen..." verkar vara ett uttryck för något slags hatkärlek till samma bransch. Den tar aldrig något steg fullt ut. Om nu inte mitt bristande intresse för fenomenet gör att jag missar något avgörande, vilket är fullt möjligt. Återigen - jag kan ha fel. Men för mig är filmen en måttfullt underhållande, som i inte-så-dum-men-ändå-försumbar historia.

Och, inser jag efter ta läst på lite, bygger detta på en bok som hämtat inspiration från livet på verklighetens modebibel Vogue. Den tillhör samma koncern som Vanity Fair och filmen kliver därmed inofficiellt in i samma korridorer som Toby Youngs reportagebok "Hopplös och hatad av alla". Youngs bekännelser ger ett lätt schizofrent intryck (ibland verkar han helt fixerad vid att ragga brudar) men när han är som mest klarsynt bjuder han på sociologiska betraktelser över medieeliten på Manhattan som den här filmen bara snuddar vid.

Anne Hathaway, som gjorde någon form av intåg i det 'seriösa' dramafacket i och med "Brokeback Mountain" spelar Andrea, en ung nykläckt journalist som kommer till den Stora Staden och av en ödets nyck intar posten som personlig assistent till chefredaktören för en obeskrivligt inflytelserik modeblaska, Runway. Despoten heter Miranda Priestley och det är hon som spelas av Meryl Streep. Här väntar inget beröm men många kamikazeuppdrag, som att hålla alla anvisningar i huvudet, sedan de forsat ut ur fru Priestleys mun i formel 1-fart. Och sedan genomföra dem utan knot och följdfrågor, helst igår. Andrea har dessutom det emot sig att hon egentligen siktar på mer samhällsinriktad journalistik och inte har en aning om vad klädkoder har för betydelse där hon hamnat. Till att börja med kämpar hon sig motvilligt igenom dagarna på jobbet ”som miljoner andra flickor skulle dö för” (eller var det ”döda”?). På kvällarna försöker hon garva åt alltihop med sin pojkvän och sina riktiga vänner.

Men något händer på vägen och den fula ankungen genomgår en metamorfos. Klar fördel på jobbet, men det sociala livet tar stryk och då inte minst förhållandet med den om möjligt ännu mindre modemedvetne sambon. Så, där är stommen presenterad och den är ju inte så våldsamt originell. Vad kommer att hända? Vilka viktiga beslut kommer att fattas? Vad värderar vi högst i livet? Det är de frågor som ställs, liksom så många gånger förr. Och det görs egentligen inte så illa, men det skulle varit välkommet med några fler djupdykningar in i de mörkare skrymslena i både modevärlden och det mänskliga psyket. Streep har anförtrotts de giftigaste pilarna att skicka och det finns väl enkelt uträknade orsaker till det. Hon är trogen sin karaktär hela tiden, även när den ska ges lite mer nyanser på slutet. Nyanser som den här storyn egentligen inte har plats för.

Och med alla kända varumärken som slungas omkring i luften på regelbunden basis, är det inte helt konspiratoriskt att misstänka aktiv produktplacering. Är det här verkligen en oberoende, frikopplad blick in i branschen eller en förklädd marknadsföringskampanj som eliten i gebitet själva gett sin hemliga välsignelse? Samtidigt som filmen vill säga att 'det här livet är inte för alla´? Jag kan köpa att det viktigaste den vill framföra är ett enkelt 'var dig själv och välj din egen väg', men sättet att säga det lämnar mig slutligen ganska ljum. Inte djupt besviken, inte irriterad eller förd bakom ljuset, men knappast heller överväldigad av nya insikter. Ljum.

© Johan Lindahl
2006-10-16

Originaltitel: The Devil Wears Prada
USA, 2006
Regi: David Frankel
Med: Meryl Streep, Anne Hathaway, Stanley Tucci m.fl.

Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2006-10-20
Hemmabio: 2007-02-28

Sök