En bro för mycket (1977)
Krigsfilm av rätta virket
Som de flesta bra krigsfilmer är "En bro för mycket" en antikrigsfilm. Kanske inte så uttalat pacifistisk som Attenboroughs mest kända mastodontrulle, "Gandhi", men alldeles tillräckligt tydlig i sin läxa om att krig kostar liv - och att dessa liv långt ifrån alltid spenderas på en god affär, där man så att säga får med sig produkten hem. "En bro för mycket" handlar kort och gott om ett gigantiskt misslyckande.
Det har gått några månader sedan landstidningen i Normandie. De allierade har Frankrike men inte hela Holland. Broarna över Rhenfloden ska nu tas, så att soldaterna kan skynda till Berlin och åka hem till jul, och det ska ske med hjälp av det största fallskärmstruppsanfallet i historien. Resultatet blev istället fler dödsfall bland de allierade än under D-dagen. Arbetsnamnet var "Market Garden" och författare till planen bakom fiaskot var den vördade Montgomery. Huruvida fiaskot berodde mest på hans planering eller på andra omständigheter låter filmen vara osagt. Mot slutet serveras istället en trio tänkbara teorier i rad för att visa på hur meningslöst det kan vara att försöka snabbsammanfatta orsakerna till något så magnifikt misslyckat. Innan dess har allsköns missöden och misstag serverats i en frustrerande buffé. Radioapparaterna har fått fel kristaller, så kommunikation trupperna emellan är omöjlig. De möter på hårdare motstånd än väntat, eftersom en general valt att ignorera viktig information. Allt är elände.
Några exempel på kurage och stolt vägran att ge upp får vi förstås ändå, och föga förvånande är väl det med den lista av kändisar som Attenborough och producenten Joseph Levine fått ihop. De här stjärnorna är liksom inte byggda för att bara spela uppgivna. Hopkins och Connery - två befäl som fastnar med sina truppor i varsin rävsax - känns båda väldigt solida, ett hårt brittisk skal av auktoritet ovanpå en oro som sällan tar sig uttryck i ord. Ryan O'Neal och Robert Redford får brusa upp lite mer, som de amerikaner de både är och spelar, särskilt när ett hjältedåd de beordrar respektive utför verkar vara helt bortkastat. Liv Ullmann gör den inledande speakern och även en riktig roll, tillsammans med den inte helt okände Laurence Olivier. Dirk Bogarde, James Caan, Gene Hackman (med ganska misslyckad "polsk" brytning), Maximilian Schell (som spelade tysk officer även i jämngamla "Järnkorset"), Michael Caine och Edward Fox hör till de andra som tävlar om att få namnet högst upp på affischen. Även i en genre där det hör till skick och fason att formligen baxa in kändisar står den här filmen lite i en klass för sig.
Författare till boken bakom filmen är Cornelius Ryan, som också skrev "Den längsta dagen". I filmatiseringarna av båda böckerna stod producenten för den allra mest brinnande entusiasmen och även personliga ekonomiska risktaganden. Där var det Zanuck, här var det Levine, båda var de noga med att det skulle bli både bra och rätt. Faktum är att scen efter scen som man kan kan få för sig att avfärda med en fnysning om "Hollywood" är baserad på den bittersta eller mest makalösa verklighet, vilket inkluderar Caans galna jeepkörning bland tallar och tyskar, med ett lik (?) bredvid sig i bilen.
Attenborough, som tidigare hade testat krigsgenren både som skådis och regissör, hanterar sitt material med både behärskning och stil. Fallskärmslandningarna är magnifika, nästan abstrakt konst, eller kanske något från ett av brorsan Davids naturprogram med en flock maneter som simmar runt i ett hav fyllt av flygplan. Gamla men säkra effekter fyller i luckorna där den ansenliga budgeten och de otaliga statisterna inte räcker och man letar nästan förgäves efter skvallrande sprickor i bygget.
Många uppgörelser på och nära broar blir det, många utbombade stadsdelar får vi se, och visst kan det bli både lite förvirrande och enahanda ibland. Men "En bro för mycket" säljer aldrig ut sig och känns därför värd att följa till slutet - ett förtroende som filmen belönar med många minnesvärda scener. Attenborough, eller "Lill-Lean" som jag är frestad att kalla honom, visste redan på den här tiden att regissera stoooora filmer där människorna ändå inte försvinner.
Ett exempel på heder, rentav barmhärtighet, från fiendehåll erbjuds också. Det är förstås ett ämne värdigt några analyser, det där med hur andra världskrigsfilmer slits mellan behovet av att påminna oss om nazisternas värsta brott och det odiskutabla faktum att tyskarna "också var människor", vissa av dem rentav hedervärda. Hur mycket heder kan/ska/bör man påvisa hos en general som slåss för en hederslös idé? I det här fallet blir det än mer komplicerat. Genom att slå tillbaka de allierade tillfälligt såg tyskarna indirekt till att ge ryssarna tid att invadera dem från andra sidan, vilket ledde till landets delning. Snacka om konflikt i konflikten, utan vinnare. Attenborough/Ryan/Levine lämnar dessa frågor outtalade. Frågorna ställer sig liksom själva utan att någon positionerar sig vid katedern.
"En bro för mycket" är ett ganska rekorderligt återberättande av mestadels raka men intressanta fakta. Den är dock "vuxen" nog att hålla för att ses med ett fundersamt sinne och de tre timmarna känns som tid väl använd.
© Anders Lindahl
2006-10-22
DVD / Blu-ray
MGM:s dubbeldiskare har på första skivan ett kommentarsspår med bland andra manusförfattaren Goldman som komplement till filmen. På skiva två finns en skön och relativt nyproducerad dokumentär om filmen, intervjuer med några av fallskärmssoldaterna (som oundvikligen för tankarna till "Band of Brothers") samt en intervju med Attenborough där han avslutar med att ösa klokskaper ur sig så man känner sig riktigt berikad, enna. En bra utgåva av en bra film.
Idel ädel skådisadel
James Caan
Originaltitel: A Bridge Too Far
Storbritannien / USA, 1977
Regi: Richard Attenborough
Med: Dirk Bogarde, James Caan, Sean Connery, Michael Caine, Elliout Gould, Edward Fox, Gene Hackman, Anthony Hopkins, Ryan O'Neal, Robert Redford, Laurence Olivier, Liv Ullmann, Maximilian Schell, Denholm Elliot
Genre: Historia, Krig
Teman: Andra världskriget
Ingår i följande teman
