Slither (2006)
Slafsigt men småtrevligt
Har ni hört den där teorin om regissören Rob Reiner? Alltså, den som går ut på att han kidnappades av utomjordingar någon gång strax efter "På heder och samvete" och ersattes av en dubbelgångare. Själv läste jag om det i en recension av hans senaste film, ”Rumour has it...". Poängen är den klara kvalitetsskillnaden som många tycker sig se i det han släppt ifrån sig före och efter 1993. Och idén med aliens som tar över kroppshyddor och infiltrerar mänskligheten lite i taget har ju lanserats och återuppvärmts flera gånger på film, som i ”Body Snatchers”. I ”Slither" börjar det ungefär så, men inkräktarna slutar snart vara diskreta. Om inte annat så är de ganska mångsidiga, eller om det bara är en egentligen, som varierar sina metoder. Det är inte det viktigaste.
Småstadsliv. Sydstatsaccenter. Squaredans på den årliga hjortjaktssäsongsinvigningen. Där har ni miljöbilden. I en tidig scen står darwinism på schemat i en skolklass, förmodligen inskrivet i manus som något slags föraning om vad som ska hända. Sedan börjar Mr Grant Grant (Michael Rooker), en prominent medborgare i staden, bete sig besynnerligt och stympad boskap i trakten är ett annat illavarslande tecken. Missta inte det här för en renodlad komedi - den har slafsiga scener så det går att gödsla med dem - men tonläget verkat ändå lätt roat större delen av vägen. Dialogerna tycks gärna gå i den här stilen:
- Vad är det som luktar?
- Någonting dött...
Det ser ofta ut som en medveten lek med alla klichéer som kan trängas inom ramen för konceptet 'hotad bygemenskap med övernaturliga inslag, sett åtminstone delvis genom en skrattspegel'. Faran hotar i duschen, i badet, utanför fönstret, i skogen, på betesmarkerna, de förtappade omringar din bil... Allt har rimligtvis använts förr och görs nu igen med flit. En ganska roande recycling i det här fallet. För regissören James Gunn vrålar inte direkt ut högbröstade ambitioner utan verkar nöjd med att koka ihop en lagom grotesk men småtrevlig skräckhybrid med ett snett leende. Förmodligen har jag sett för få zombie-filmer för att fatta alla genreblinkningar, men alla som tjusats av den sortens filmrenässans de sista åren kan säkert ha ännu mer behållning än jag, som framförallt vrider klockan tillbaka till ”Imse vimse spindel” för att hitta ett lämpligt jämförelseobjekt.
Makabert mumsande ackompanjeras av riktigt smöriga hits från 1970-talet (låter det som i mina öron) med titlar som "Every woman in the world”. Om det finns någon nämnvärd undertext här så kan man läsa in de klassiska, också återanvända, ”Skönheten och odjuret”- eller ”King Kong”-vibbarna i relationen mellan huvudmonstret och den huvudsakliga 'flickan i fara' - lärarinnan Starla Grant, hustru till Grant Grant men dessutom inte helt ointresserad av sheriffen Bill. Hon, Starla alltså, spelas av Elizabeth Banks (allt annat än frigid bokhandelsanställd i ”40-year-old virgin"). Och Bill, där ser vi ingen mindre än Kapten Reynolds från TV-serien ”Firefly” och filmen ”Serenity", det vill säga Nathan Fillion. De verkar uppenbart ha förstått vilken sorts gegga de halkat in i och lägger ribban rätt. De tar sig inte på särskilt stort allvar men faller heller inte för frestelsen att spela över.
Inför åsynen av något som knappt går att beskriva i text, yttrar Fillion något i stort sett otryckbart - på ett obetalbart sätt utan att verka anstränga sig. Antagligen inser ni vilket ögonblick jag menar när ni ser det. Eller:
- Tack för att du räddade mitt liv därinne. Fast det är klart, när jag berättar historien kommer det att vara tvärtom...
En annan liten pärla i marginalen. För övrigt har Gregg Henry (som i sin tur var sheriff i ett avsnitt av just ”Firefly") den mest utagerande och markerat komiska rollen som borgmästaren MacReady. Och stäng inte av skivan (beroende i vilken form ni ser filmen, givetvis) förrän eftertexterna passerat. Där finns en epilog med medverkan av en katt. Som så mycket annat här bör det ses för att kunna tros, typ.
© Johan Lindahl2006-10-28