The Wicker Man (1973)
Hedniskt värre!
Efter att ha läst MovieJuice som vanligt festliga sågning av 2006 års remake, påmindes jag åter om att jag inte beskådat ett av skräckhistoriens mest omtalade verk. Iväg till stadens bästa videobutik bar det uti i ett huj. Ja, någon dag senare i alla fall. Jag fann senare att detta inte var nog, utan tvangs beställa en Director's Cut också för att kunna yttra mig med pondus, men nog med dagboksbloggandet och över till filmen.
Det finns mycket som kallas kult, ofta för att diverse marknadsförare eller distributörer inte kommer på något bättre att säga. Kultstämpeln är inte bara motiverad i "Wicker Mans" fall, den är oundviklig. Det är faktiskt en ganska intelligent film, men skickligt förklädd till en komplett galning, full av sånger, drömska sekvenser och människor som verkar helt stenade.
Den stämmer också in på den lite snävare kultdefinitionen, det vill säga "inte fullt så uppskattad av sina samtida". Filmen dubbelvisades, något som var förlegat redan på 70-talet, tillsammans med den likaledes säregna "Rösten från andra sidan" (Don't Look Now), eftersom filmbolagets nya herrar inte gillade endera filmen. Man kan ju försöka föreställa sig reaktionen hos de som såg dessa visningar och hade vett att uppskatta vad de bevittnade; två filmer som numera är hyllade klassiker i genren, med varsitt vrickat slut, föraktfullt ihoppackade i en "skräckbunt". Christopher Lee, som ofta kallat "Wicker Man" det bästa han varit med i, har dock länge arbetat för att ge filmen dess rätta erkännande och vare sig det beror på hans ansträngningar eller på att vissa filmer kräver lite tid för att hitta sin publik så omnämns den nu bland klassikerna.
Den sköna Hammer Horror-stil som Lee förknippades med har i långfilmsdebuterande Robin Hardys regi bytts ut mot en helt annan, minst lika skön, stil vars like man sällan skådat. Specialskrivna låtar och gamla skotska visor framförda ibland nästan på musikalmanér skapar en egensinnig stämning men, av någon underlig anledning, inte så mycket distans till filmen som man skulle kunna tro. Britt Ekland (med ersättare för både röst och rumpa) dansar naken mot en vägg sjungandes en frestande sång för polismannen i rummet bredvid. När majstången ska prydas sjunger en skara pojkar en likaledes sexuellt betonad visa. Ja, det är en ganska avklädd och provokativ skröna, dränkt i hedniska symboler som för kontrasteffekt ses genom en djupt kristen polisinspektörs ögon.
På den lilla natursköna skotska ön som konstapel Howie anländer till för att undersöka ett försvinnande lär sig skolflickorna att säga "fallossymbol" utan att rodna generat. Utan blygsel idkar de äldre sitt snuskiga värv utomhus (som det stod i någon tidningsinsändare i somras). I apoteket finns burkar vars innehåll jag knappt törs yppa och barägaren skrattar glatt när gästerna sjunger en sång som handlar om vilket lättfotat stycke hans fagra dotter är. Ingen ger några raka svar. Vilken jäkla skit-ö, tycker Howie! Mest irriterande är att öborna inte inser hur usla de är, de ler bara underligt och glider iväg.
Woodward gör sin präktige snut väldigt trovärdig och faktiskt ändå någorlunda sympatisk. Tittarens sympati för den stele och ganska dömande figuren hjälps förstås upp av att alla verkar driva med honom (inklusive hans kollegor, som man stiftar bekantskap med i den längre versionen av filmen). Om det stundtals känns som om manusförfattande Anthony "Frenzy" Shaffer har lite roligt åt hans chockerade reaktioner så finns det inget lustigt eller hånfullt i hur hans tro senare ska sättas på prov. Han är så säker på att hans auktoritet och goda avsikter ska leda honom rätt att han inte ser faran som lurar. Faran, som uppdagas i det chockerande slutet, har blivit en ikonisk filmbild man sent ska glömma.
Christopher Lees Lord Summerisle som härskar över ön ifrån sitt mäktiga herresäte, en betydligt mer avslappnad figur än adelskollegan Greve Dracula, tar emot honom med ett vänligt leende och reder ut begreppen utan att måla upp hela bilden. Varför hoppar nakna flickor över en eld utanför fönstret? Ja, inte kan man ha kläder på sig, de kan ju börja brinna. Varför dyrkas "de gamla gudarna" på ön, medan resten av Storbritannien är kristet? Han får det att verka som rena välgörenheten. Lordens personliga inställning till den livssyn hans förfäder introducerat på ön är inte helt självklar.
Någon välgörenhet är väl inte vad man förknippar med slutet, vars ungefärliga händelser jag tyvärr kände till redan innan jag såg filmen, men vars tyngd jag inte riktigt anat. Lika starkt som bisarrt stoff som sätter sig på minnet för gott, efter en stressig sök- och jaktsekvens med några inspirerade chocker på vägen. Slutbilden är för övrigt så perfekt att jag misstänker att hela filmteamet stod och hurrade när de fick sina dailies.
Filmen är sådan att människor ofrånkomligen kommer att läsa in saker i den beroende på hur de ställer sig till religion. Kort och gott tycker jag dess styrka är hur den aldrig blir så enkel att den serverar ett tydligt budskap. Till filmens komplexitet hör hur man kan misstänka att lord Summerisle endast utnyttjar en tro och plockar det han kan vinna ur den. Ett vanligt tema i både film och verklighet men med den intressanta skillnaden att det inte är den förhärskande trosläran han valt som sitt verktyg.
Fotot är överlag toppen, lika välkomponerat som 70-talskornigt. För det är omisskännligt en film från 70-talet, denna ljuva tid då skräck fick vara riktigt egensinnig. Jag sällar mig kanske inte den ansenliga skara som (nu för tiden) utropar den till ett fulländat mästerverk men på det stora, konstiga hela är det här en riktigt sevärd och sant udda rysare.
"The Wicker Man" (understundom kallad "Dödlig skörd" här i Svedala) är helskum, men den ska vara precis så som den är, med precis de skådespelare den har. Re-maken måste alltså per definition vara meningslös, troligen usel, och ryktet skvallrar också om att så är fallet. Ja, vad annars är nytt? Se originalet. Krångligare än så är det inte.
© Anders Lindahl
2006-10-13
DVD / Blu-ray
UniversalPå Universals utgåva från mars 2006 ryms det en del fint extramaterial på blott en skiva. En dokumentär på dryga halvtimmen serverar info och moderna intervjuklipp i effektiv takt, inklusive ett par kommentarer från några riktiga bozos som verkar ha ägnat sina liv åt att dyrka filmen. Här finns också ett bortåt 25 minuter långt, gammalt amerikanskt TV-program, inspelat i underbart usel bildkvalitet, där Lee och Robin Hardy pratar om filmen och annat. Till nöjena hör programledarens nästan lismande beundran för filmen och att Lee allra sist sjunger en liten kuplett.
Det pratas mycket i extramaterialet om bortklippta scener, men det bör sägas att det endast är den kortare versionen som serveras. I intervjumaterialet nämns också att originalversionen förmodligen är begravd under en engelsk motorväg.
Anchor Bay - Director's Cut
Även i dess "stympade" form fungerar filmen fint, måste jag säga, men visst vill ha man maximalt med "Wicker Man"? Är allt hopp ute? Nix, för sedan september 2006 finns nämligen en Director's cut i handeln. Denna version inleds med en längre presentation av konstapel Howie, har mer bakgrund om öns religion och dess handling utspelar sig faktiskt under en dag längre. De har alltså lyckats editera bort ett helt dygn i den korta versionen, skulle man kunna säga.
Notera dock att bildkvaliteten i denna klippning är skiftande. Tydligen har man plockat från alternativt 35mm-kopia och en entumsvideomaster för att kunna distribuera den efterlängtade Rätta Versionen. Textning saknas också för den längre versionen.
Anchor Bays "3 Disc Special Edition" innehåller dessutom allt ifrån Universal-utgåvan (inklusive den kortare klippningen), kommentarsspår med alla de viktigaste inblandade, en till dokumentär om filmen samt alla sångerna på en tredje skiva.
Originaltitel: The Wicker Man
Storbritannien, 1973
Regi: Robin Hardy
Med: Edward Woodward, Christopher Lee, Diane Cilento, Britt Ekland, Ingrid Pitt, Lindsay Kemp, m fl
Genre: Mystery, Religion/filosofi, Sex, Skräck, Thriller
Relaterat: The Wicker Man (2006)
