Det stora slaget (1965)
Battle of the Bulge, eller nå't i den stilen...
Det sista man ser i "Det stora slaget" är en text som förklarar att för att hedra alla de miljoner som kämpade, så har man "syntetiserat" händelser, "komprimerat" bataljer och "generaliserat" namn och personer. Med andra ord har de givit sig själva mandat att hitta på lite vad de vill och kalla det "the battle of the Bulge". Filmen kan man förstås, med denna vetskap, inte ta på något större allvar - och att inte visa skylten förrän i eftertexterna känns därför närmast oförskämt.
Ken Annakins andravärldskrigsfilm är alltså inte sådär enormt historiskt korrekt. Kanske är det därför den svenska titeln är så hejdlöst intetsägande. Helt ointressant är det ändå inte. Flygbilder över vackra landskap bjuds vi på direkt, när Henry Fonda är ute och rekar vid fronten och hetsar sin pilot att flyga nära ett par tyska befäl som färdas på vägen nedanför dem - för att få lite bra porträttbilder. Det framkallade resultatet är faktiskt skrattretande bra, som om fotografen i godan ro, ståendes på marken, kunna fota sitt objekt. De fotograferade tyskarna lämnar strax därefter bilen för lite samtal, nästan-komik och filosoferande, allt på lite lagom "tyskbruten" engelska. Man börjar ana varthän det barkar.
Det barkar inte käpprätt åt skräpskogen, bara åt en sorts film som jag personligen har lite svårt för. Ju modernare skeendet är, desto konstigare känns det att förändra historien i underhållningens namn - men ändå låtsas vara "historisk". När dokumentationen är så diger som för andra världskriget finns det liksom ingen anledning att göra halvmesyrer. Då föredrar jag Alistair MacLeans omöjliga och ofaktiska uppdrag, som aldrig utmålas som historisk sanning, mer som stordåd i det fördolda mot en historisk fond. Här är Annakin ute på grumligt vatten och plaskar.
Tyskarna pratar tyska när det inte är så viktigt att vi (eller snarare 60-talets engelsmän och amerikaner) förstår vad de säger, och engelska med de där tyska r:en när det är viktig dialog å färde. Det är en beprövad metodik, men Annakin hade ju vässat världskrigständerna på delar av "Den längsta dagen", där tyskarna alltid talade tyska. Den blev en framgång, trots att den hade något så pikant och mysko som undertexter. Kanske baseras språkvalet mest på att den föga tyske Robert Shaw spelar överste Martin Hessler, nyss hemkommen från ryska fronten. En samvetsgrann och seriös figur, som rakryggat nobbar den "kurtisan" han får sig tillsänd som en trevlig gest uppifrån.
Hessler, som varit med och intagit både Polen och Paris, ska leda en stridsvagnsbataljon i den nya tyska motoffensiven, med Antwerpen som slutmål. Kommande nymodigheter som jetplan, V2-raketer och något Ännu Värre ska sedan avgöra till Tysklands fördel när de väl sätts i drift - först handlar det om att vinna tid. Insatserna presenteras i en underjordisk lokal, komplett med en styrka "låtsasamerikaner" och befälsinkvarteringar som valfri Bond-skurk nog hade funnit tjänliga.
Henry Fondas överstelöjtnant Kiley är polis i det civila, med polisers sedvanliga förmåga att medelst instinkt veta något som fakta inte stödjer. Och visst har han rätt i sina misstankar om en förestående tysk offensiv, problemet är bara att övertyga de överordnade, ungefär som i en klassisk katastroffilm. Med bland annat en sådan, såvitt jag förstår fiktiv, extrastory lyckas Annakin förhala själva slaget ett bra tag för att uppnå mastodontfilmslängd, innan han brassar på med det stora artilleriet.
"Battle of the Bulge", det namn som givits åt en lång och blodig process, får vi se en hel del av i ett snävt men fantastiskt skrämmande perspektiv i "Band of Brothers". Här ska alltså hela förloppet redovisas, men ändå inte. Fakta står ibland i vägen för finess, och röjs resolut undan. Saker hittas på (syntetiseras, hette det visst), så det blir coola scener och tydliga insatser. Tigerstridsvagnar måste inte nödvändigtvis representeras av tigerstridsvagnar. Därmed inte sagt att det kanske är så viktigt eller att det inte ser häftigt ut när de rullar genom skogen en masse.
Stjärnspäckad i efterhand, kanske man kan kalla filmen, som stoltserar med bland annat Charles Bronson och Telly Savalas. Savalas (före Kojaktiden) är en lite komisk figur - trixaren som tjänar pengar på lite svartabörshandel. Det enda som kan få ordning på honom är en personlig tragedi, som kommer som ett brev på posten. Bronson är down-to-earth-majoren som tror att de alla ska hem till jul, föga anande att konflikten är långt ifrån slut. De tu skulle ju mötas igen under brinnande världskrig i "Tolv fördömda män" och Bronson hade redan testat andravärldskrigsgenren i "Den stora flykten".
De må vara lite sisådär med faktachecken, men filmen är inte tråkig. Amerikansktalande tyskar sprider desinformation och spionerar, en strategiskt viktig bro ska sprängas eller räddas (beroende på vilken sida man är på), en skara stridsfångar massakreras hjärtlöst, en liten stad ska intas under tungt bombardemang och ett tåg med viktiga kanoner ska hejdas i en tunnel. Slutligen blir en bränsledepå föremål för allas uppmärksamhet. Folk med olika hög befattning dyker upp i handlingen, försvinner och återkommer, och som krigsäventyrssallad betraktat är det inte helt oävet. Det är också rätt snyggt gjort. Inte "Bruckheimer-snyggt", utan mer robust och gediget filmat. Onödig back projection pajar en del av Shaws scener, men anfallen är ganska påkostade och energiska.
Vad ska man tycka om det här då? Inte alltför mycket, tycker jag. Man kan liksom inte både ha kakan och bygga om den till en tårta. Två russin blir det, och en påminnelse om att Annakin alltså var inblandad i den betydligt mer imponerande "Den längsta dagen".
© Anders Lindahl2006-09-21