Eyes Wide Shut (1999)

Ett bra slut

Stanley Kubrick. Pröva att säga det namnet lite halvhögt på någon pub där klientelet hör till den kulturintresserade skaran. Märk hur luften skälver till lite, notera hur några gör en ansats till att utbrista något fördelaktigt eller negativt om mannen ifråga och snabbt inser att de inte var inbegripna i ert samtal utan snabbt startar ett eget, på samma tema.

Kubricks storhet låg (och ligger) kanske framförallt i det stoff han gett diskuterare världen över. Vare sig man gillar honom eller inte kan man prata om filmerna i evighet, debattera så vitt skilda aspekter som symbolik, inredningsarkitektur och kamerarbete, komma fram till den sedvanliga slutsatsen att dessa aspekter inte alls är så vitt skilda och känna sig lite trivsamt intellektuell. Filmerna är inte intressanta för att de är "svåra", för de är de inte, utan för att de är så till bredden fyllda av innehåll, visuellt, dramatiskt och symboliskt, och därför kan ses så många gånger och på så många sätt. Inget under att han räknas till de odödliga, och inget under att "Eyes Wide Shut", som egentligen är en ganska vanlig relationsfilm, känns som så mycket mer.

Jag betraktar, som de flesta, "Doktor Strangelove", "A Clockwork Orange" och "2001" som filmhistoria i ordets bästa bemärkelse, men är inte helt positiv till hans senare verk. "Full Metal Jacket" var i mitt tycke bara en halv film och "The Shining" känns som ett rejält misslyckande i nästan alla aspekter utom det rent visuella. När det talades om att Kubrick skulle göra en "relationsfilm" kände jag mig alltså rejält skeptisk, särskilt med tanke på att skildringen av familjerelationerna är den absolut största svagheten i "The Shining".

Välbärgat par håller på att fastna i rutinens närmast dödliga garn. Ett samtal om möjliga, om än ogjorda, snedsprång väcker maken ur hans självbelåtna lugn och han grips av en svartsjuk lust att, halvt som hämnd, göra ett litet hopp över de äktenskapliga skaklarna. Även om mycket händer i filmen är detta ändå, i mitt tycke, dess kärna. Låter inte så omtumlande. Inte som ett typiskt Kubrick-tema, och kanske kan man tänka att det var väl ett futtigt sätt att avrunda en så ambitiös filmkarriär.

Tänk inte så. Just därför att den är så personlig känns "Eyes Wide Shut" som en mycket värdig final. Den har också de där egenskaperna som gör den till en riktig Kubrick-film. Främst av dessa är förstås själva filmandet. Man talar ofta, nästan automatiskt, om kameraarbetet i hans filmer, men förvånas alltid ånyo när man verkligen ser filmerna och slås av pondusen i bildberättandet. De mest banala scener höjs till rörliga tavlor, och man kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så bra. Visst, steadicam i rätta händer blir alltid snyggt, och om man öser ut lite rök i lokalen och ljussätter det skickligt så blir det läckert … men det är något mer. Klockrent är väl det bästa ordet.

Skådespeleriet sitter också rätt. Tom Cruise och Nicole Kidman gör mer än lämnar ut sig i de på förhand så omtalade "nakenscenerna". Visst är det trevligt att få se så mycket av Nicole Kidman och höra henne yttra så djärva repliker, men framförallt gör hon en väldigt bra roll. Hennes drogpåverkade monolog om Den Stilige Marinofficeren känns som blivande filmhistoria. Cruise är måhända ingen Daniel Day Lewis, men jag tycker han ofta oförtjänt avfärdas med en nedlåtande axelryckning och någon kommentar om "Cocktail". Här, som i exempelvis "Rain man" och "Interview with the Vampire", är han riktigt bra. Han förmedlar utan större åthävor känslan av sårad stolthet och den nästan desperata driften att "göra något drastiskt", samtidigt som han förblir den plikttrogne läkaren. Stjärnorna omges av mindre berömda, men stabila skådespelare, där Alan Cumming nästan stjäl filmen för ett ögonblick i en fantastisk liten roll som hotellreceptionist som är uppenbart förtjust i Tom Cruise. Undrar dock varför Kubrick bytte ut mästerliga Jennifer Jason Leigh mot svenskan Marie Richardson, som inte riktigt fungerar i sin roll.

"Eyes Wide Shut" berättas långsamt. Har man sett och gillat hans "2001", eller ännu hellre något av Tarkovskij, störs man nog inte av detta, men det kan vara värt att påpeka att Kubrick tar cirka två och en halv timme på sig att berätta en historia som mer "effektiva" regissörer hade klarat av på lite drygt halva tiden. Å andra sidan hade väl inte en mer "effektiv" regissör gjort något såhär sevärt av historien.

Man kan tolka den mer dramatiska handlingen i filmen på olika sätt. Kanske hamnar Cruise, i sin jakt på sexuell spänning, mitt i en oerhörd brottshärva, kanske händer inget särskilt (frånsett en dekadent, teatralisk och egentligen ganska patetisk gruppsexfest för de besuttna). Implikationerna av hans ofullbordade möte med en prostituerad är däremot väldigt dramatiska, men nedtonat berättade och nästan bortglömda i slutet. Kontentan är i alla fall nästan banalt enkel: gräset kanske inte är så sabla grönt på andra sidan. Den sanningen serveras dock ett osedvanligt ambitiöst och överraskande gripande sätt.

Slutscenen är snudd på fantastisk och slutrepliken är både genialisk och nästan skrattretande i sin djärva enkelhet. Jag tror i alla fall att Kubrick skulle vara nöjd med vetskapen att det sista ord som sägs i hans sista film inte får uttalas på amerikansk tv.

© Anders Lindahl
2000-09-04

Originaltitel: Eyes Wide Shut
USA / Storbritannien, 1999
Regi: Stanley Kubrick
Med: Tom Cruise, Nicole Kidman, Madison Eginton, Sidney Pollock, Jackie Sawris, Todd Field

Genre: Sex, Drama, Thriller

Sök