Immortel (2004)
Egyptiska gudar och utomjordingar i ett framtida New York
Okej, filmen dras med några små problem. Tyske Thomas Kretschmann är en fin skådis, med utstrålning och allt, men han har fortfarande inte helt lätt med engelskan, även efter ett antal engelspråkiga produktioner. Särskilt f-ordet saknar all form av tuffhet när han levererar det. Ett eller två teman för mycket ska rymmas, och det är inte alla av dem som hinner i mål innan eftertexterna rullar (till en rätt trivsam låt).
Men på det stora hela är det en trevlig, och förfärligt snygg, bekantskap. Seriemakaren Bilal har regisserat och skrivit utifrån några egna tecknade verk, och det blir mycket mer egensinnigt än vad som ofta är fallet när serier blir film.
Den visuella upplevelsen och i viss mån storyn för tankarna till Bessons "Femte elementet", men känns vuxnare. Andra, och bättre, franska husgudar som Jeunet och Caro gör sig också påminda. Influenserna är nog många, men det känns också eget. I urblekta färger, typ den sortens färgskala som Spielberg jobbat med i "Minority Report" och "Världarnas krig", presenteras New York anno 2095. Över den inte alls Blade Runner-olika staden svävar en pyramid som ingen stadsarkitekt kan ta på sig ansvaret för och i Central Park finns en lika mystisk, nedkyld zon som ingen levande tar sig ifrån.
Flygande ned från pyramiden kommer den egyptiska guden Horus på en sjudagarsfrist innan det tunga straff som hans jämlikar utdömt. På en vecka avser han att låta sina "gener" fortleva och vem som helst kan inte motta dem. Det krävs en alldeles särskild kvinna, i det här fallet Jill Bioskop (Hardy), en karaktär inte olik de märkliga, överduktiga, kvasimänskliga kvinnor som florerar i sentida SF, men relativt sett mindre våldsam. Hon gråter blått och knaprar piller i samma färg.
Vem som helst kan inte heller agera kroppslig boning åt Horus, därav en serie "mord" som en egentligen ganska oviktig polis försöker utreda. Lämplig boning i det här fallet utgör Nikopol (Kretschmann), som av en händelse frigörs ur sin mångåriga dvala i ett slags kokongfängelse. Hans brott hör till den politiska, upproriska arten och de subversiva texter han arresterades för svävar överallt i staden som en slags tyngdlös neongraffiti.
Från den mystiska zonen kommer den ansiktslöse John, med en helt egen agenda. Eftersom den inledande oförståelsen är en del av charmen tänker jag inte berätta mer än så om detta.
I bakgrunden lurar Euronics, höll jag på att säga. Eugenics, hette visst företaget som sett till att folk i mer eller mindre hög grad låter byta ut sin lekamen när delarna börjar krassla. Temat upptar ganska liten plats och håller sig lydigt i bakgrunden, kanske för att bli huvudföremål för nästa film - som i alla fall jag hoppas få se. "Immortel" fokuserar istället på det lite lustiga, och ibland provocerande, triangeldramat mellan Horus, Jill och Nikopol, med några hyfsat oviktiga karaktärer surrandes i utkanten av storyn, däribland Charlotte Rampling, som är i bild på riktigt, och en senator och en polis - båda helt 3D-genererade.
Den här egensinniga blandningen av digitalt och riktigt är en av filmens behållningar om du frågar mig. De flesta personer vi ser är 3D-genererade, inte fotorealistiska men snyggt modellerade, texturerade och animerade. Miljöerna är väl till 99% digitala. Jag retar mig inte på att "skarvarna syns", på att filmen inte "valt en stil", utan tycker faktiskt det är riktigt läckert att beskåda och trivs bättre i den här fuskvärlden än i exempelvis "Sky Captain and the World of Tomorrow".
Med sina fantastiska bilder, sina sköna idéer och sina goda skratt som balanserar de smått pretentiösa partierna är "Immortal" det närmaste ett unikum jag sett på bra länge. Det här blir en fyra, banne mig!
© Anders Lindahl
2006-09-03
Originaltitel: Immortel (ad vitam)
Frankrike / Italien / Storbritannien, 2004
Regi: Enki Bilal
Med: Linda Hardy, Thomas Kretschmann, Charlotte Rampling, Frédéric Pierrot, Thomas M. Pollard
Genre: Action, Sci-fi
