Ta pengarna och stick (1969)
Dråplig debut från Allen
För att vara en bagatell är "Ta pengarna och stick" rätt ambitiös. En omsorgsfullt utvald berättarröst (reklam-, tecknat- och speakerveteranen Jackson Beck) kommenterar denna osannolika livsskildring med totalt allvar. Fotot är fint och soundtracket (av Marvin Hamlisch) ett härligt exempel på munter filmmusik från 60-talet. För att vara en regidebut är den också väldigt säker. Men det är ju Woody Allen, så det är kanske inte så förvånande. En Woody som i debuten håller sig närmare den slapstickiga "Bananas" i tonen än superklassikerna "Annie Hall" och "Manhattan".
Virgil Starkwell vet vad han vill med sitt liv. Han är inte särskilt bra på det, men han är engagerad och vill inte ge upp sin kallelse, inte ens när snygga frun (Margolin), som av någon outgrundlig anledning faller för honom, ber honom övergå till ett annat sorts leverne. Han har gjort sitt val, och som så många Hollywoodhuvudpersoner vägrar han envetet släppa taget om sin dröm. Det roliga är förstås att drömmen i det här fallet råkar vara brottets bana.
Densiteten av gags är extrem redan i debuten, och de är för det mesta både riktigt roliga och levererade med timing. Realismen kastas muntert ut genom fönstret och barnslig men intelligent humor får fritt spelrum i vad som känns som en solklar föregångare till filmer som "Top Secret" och serien "Police Squad".
En slarvigt skriven lapp till en bankir gör att hans första bankrån får både dråpliga och, för Virgil, sorgliga följder. Hans försök att ta sig ut ur fängelset med hjälp av en tvål han snidat till revolverform får ett snöpligt slut när de kommer ut i regnet. En tysk stumfilmsregissör kallad Fritz (med herr Lang som förebild, måhända) ska hjälpa till vid ett rån, men tar sitt jobb på för stort allvar. För att göra saken värre har ett annat gäng beslutat råna samma bank samma dag, och Virgil ber dumt nog de församlade rösta fram vilka de helst vill rånas av.
Det är dumt, men det är ack så kul. Den dokumentärliknande formen får här betydligt festligare resultat än i "Zelig". Kanske har den senare större ambitioner, och kanske rentav en sak eller två att säga, men om rolighet väger tyngst är "Ta pengarna och stick" det självklara valet.
FOTNOT
"What's up Tiger Lily?" hojtar kanske Allen-fanatikern när jag kallar det här för hans regidebut. Fast i den filmen har han ju "bara" dubbat om rösterna i en japansk film för att skapa en helt annan sorts rulle. Kreativt, men inte riktigt en regidebut, väl?
© Anders Lindahl
2006-08-15
Originaltitel: Take the Money and Run
USA, 1969
Regi: Woody Allen
Med: Woody Allen, Janet Margolin, Marcel Hillaire, m fl
Genre: Komedi, Kriminalfilm
