Drömfångare (2003)
Imploderar av egen kraft
Fyra vänner har hållit ihop sedan barnsben och brukar jaga tillsammans varje år. De är lite synska, men försöker att dölja det. Förklaringen är deras möte i barndomen med en lätt utvecklingsstörd kille som kallar sig Duddits, och som de fortfarande ser som en viktig vän. Årets jakttur blir inte riktigt som de andra, när ett rymdskepp kraschar i närheten och kaos utbryter. De kommer också inse saker om Duddits som de aldrig anat. De som överlever, alltså...
Det här är Lawrence Kasdans försök att filma en ganska slemmig Stephen King-roman. Jag hade knappast väntat mig att den Kasdan som gjorde den något predikiga "Grand Canyon" skulle försöka sig på något sådant, men det har han alltså gjort. Han har till och med frejdigt bevarat en hel del osmakligheter. Det är inte det som är problemet. Problemet verkar vara att han inte förstår genren, för det här osar av senkomna ändringar och dumma förslag som en uppriktig skräckaficionado med en bestämd fnysning hade avfärdat. Det är bara en teori, men det känns helt enkelt som om Kasdan lite vekt har fogat sig efter andra viljor eftersom han inte litar till sin egen i sammanhanget.
Genomgående dåligt är det dock inte alls. Jag kan ganska lätt försvara mycket av det som dissades med "Dreamcatcher" när den släpptes. Den är äcklig, japp, men det är Kings roman också. När berättelsens främmande gäster gror och sedan lämnar sina mänskliga värdar görs det på ett vis som saknar all värdighet och lämnar god smak långt bakom sig - typ en naturalistisk variant på "Alien". Det är meningen. Meningen är också att visa hur två från filmens kvartett (eller kvintett) av huvudpersoner trots sin vämjelse faktiskt gör sitt bästa för att hjälpa främligen de hittar ute i den snöiga skogen under sin årliga jakttripp. Det här är schyssta människor i en oschysst situation.
Huvudkvartetten spelas fint, av bland andra Damian Lewis från "Band of Brothers" och Jason Lee från "Almost Famous". Donnie Wahlberg, som spelar Duddits, var ju förresten också med i "Band of Brothers". Veteranerna Freeman / Sizemore har varsin svår och lite otydlig uppgift i rollerna som militärer med tungt ansvar och lite olika syn på hur det ska förvaltas.
"Dreamcatcher" är en film som oftast fungerar, utan att förstumma. Vissa scener skildras med lika mycket stämning som andra med frejdig äcklighet. I skogsdjurens flykt genom den snöiga skogen undan nedslagsplatsen finns det en mörkt sagoartad känsla. Vissa effekter, framför allt de med tandiga, råäckliga parasiter (Var det en spoiler? Nja de dyker upp rätt tidigt!), är solida och monstrena faktiskt rätt obehagliga att beskåda. I flera av detaljerna håller filmen faktiskt rätt fin klass.
Jag kan dock inte försvara filmen som helhet. Något konsekvent tonfall letar man förgäves efter. Lite som "Needful Things" lyckas den länge verka bättre än den slutligen bestämmer sig för att vara. Några rejäla magplask förseglar sedan filmens öde att ständigt omnämnas bland de misslyckade King-filmerna. Tyvärr.
Boken, den första som King skrev efter sin snudd-på-dödliga bilolycka för några år sedan, hör väl inte till hans bästa och måste inte försvaras högljutt ens av fans som jag. Den har dock kvaliteter utöver slabb och rymdskräck, som inte alls kommer till sin rätt här. Presentationen av pojkarnas möte med Duddits funkar fint, men det finns en massa annat skrivet stoff som bara med ett nödrop får plats i filmen och kanske faktiskt därför borde ha kapats helt. Doktorns depression behandlas med en sådan flyktighet att man nästan glömmer hans självmordstankar i början. Beavers alkoholism framstår mera som en irriterande form av dumhet än ett sant beroende.
Andra delar är rent ut sagt dumma. Damians (eller kanske snarare Kasdans) lösning på problemet hur man visualiserar de två medvetanden som efter halva filmen bebor Jonesys kropp känns inte särskilt lyckad alls. De kanske bästa bitarna ur boken, där Jones barrikaderar sig i sin egen hjärna och försöker stjälpa utomjordingen "Grays" hemska planer, blir i filmen märkligt platta, med ambitioner åt en komik som knappt får en dra på mungiporna. Lite inspiration från både "Being John Malcovich" och romanen "Hannibal" känns av, men hjälper föga. Karaktären Duddits har rättats till, fått en mer pedagogiskt tydlig form och funktion, och kastas slutligen bort i ett anfall av total omdömeslöshet.
Manuset bär tydliga spår av att vara skrivet av rutinerade proffs - men på ett smått irriterande sätt. Presentationen av de fyra huvudkaraktärerna och deras gemensamma egenheter är helt korrekt gjord, men känns halvhjärtad och torftigt pliktskyldig. Det känns som om, i sin oförmåga att ta genren på allvar, Kasdan och William Goldman har tagit sin tillflykt till standardlösningar, lite som Goldman gjort i sina proffsiga men lite opersonliga manus utifrån Kingberättelserna "Misery" och "Hearts in Atlantis".
Deras och skådisarna proffsighet räcker ändå en hyfsad bit, om man alltså accepterar att filmen är rätt äcklig. Att sedan slutet är obeskrivligt dåligt är en annan sak. Jag anar en testpublik. Jag anar en komplett oförståelse av vad testpubliken försökte säga. Jag ser ett slut som är ett stilbrott, ett narrativt brott och rent brottsligt dåligt på alla vis, inklusive en abrupt övergång till eftertexter och musik som måste ha valts med en slumpgenerator.
Kontentan av denna eventuellt meandrande text är kort och gott: hoppa över den här. Det kanske jag skulle ha sagt med en gång.
© Anders Lindahl
2006-08-11
Originaltitel: Dreamcatcher
USA, 2003
Regi: Lawrence Kasdan
Med: Damian Lewis, Jason Lee, Thomas Jane, Timothy Olyphant, Morgan Freeman, Donnie Wahlberg, Tom Sizemore
Genre: Sci-fi, Skräck
Teman: Stephen King på vita duken
Ingår i följande teman
