Fångläger 17 (1953)

Krigsklassiker med klara komediproblem

För att få det tråkiga överstökat och börja med det negativa:
att denna spänningskomedi om amerikanska fångar i ett tyskt fångläger har dryga 50 år på nacken är ingen ursäkt för den ofta uddlösa humorn och överspelet. Billy Wilder kunde mycket bättre än så här.

Framför allt hade nog inget varit bättre för filmen än om Animal (Strauss) hade blivit skjuten lika fort som hans små hyss hade föranlett i verkligheten. Tillsammans med sin ständige kumpan Shapiro (Lembeck) får denne irriterande clownfigur cirka tio gånger mer utrymme än han förtjänar. I kategorin "karaktärer man retar sig på så till den milda grad att man vill slå dem på käften" får de båda en delad topplats. Även om filmen runt halvtid slår över alltmer till spänning och drama så finns det fortfarande tid till en oändlig och märkligt okomisk scen involverandes lite dragqueentokeri och Animals förkärlek för Betty Grable. Manusförfattarna verkar här ha arbetat utifrån principen "det där kommer dom nog flabba åt" - där "dom" är en hypotetisk tittare inte olik Cletus the slack-jawed yokle i The Simpsons - utan att reflektera över ifall de själva tycker det är kul. Vem som är den skyldige är inte helt lätt att veta, eftersom Wilder och Edwin Blum skrev manuset utifrån en pjäs av Donald Bevan och Edmund Trzcinski...

Otto Preminger och Sig Ruman får representera tyskarnas ansikte, som kall karriärist respektive falskt jovialt svin, och blir på varsitt sätt ganska trubbiga karikatyrer, liksom många andra i filmen.

Där har vi det mest negativa, och riktigt negativt är det, men det är lyckligtvis inte hela historien.

William Holden, exempelvis, verkar spela i en helt annan film med bättre repliker och sin oefterhärmliga coolhet orubbligt intakt. Hans Sefton är en pragmatisk fifflare som arrangerar spel och dobbel och lyckas lägga beslag på halva fånglägrets lager av cigaretter. Som oumbärlig hjälp har han lojale assistenten "Cookie" (Stratton) som också får agera berättarröst. Sprit, råttrace och tjuvkikeri på de välsvarvade ryska soldatkvinnorna i grannlägret, allt sådant fixar han med en entreprenörsanda som skulle gjort honom till en legend i självaste Gnosjö. Att sedan de nämnda ryskorna inte direkt skildras med vederbörlig realism eller respekt är väl en annan sak, titta bara på den enfaldige tyske vakten som luras att spela volleyboll så inser du filmens begränsningar.

Givetvis är det Sefton, med sina goda kontakter med tyskarna, som blir misstänkt när det framgår att någon i baracken är en tjallare. Det är här som allvaret marscherar in i bister och övertygande form, inkluderande misshandel och utfrysning. Men vem är egentligen förrädaren i gänget? Och vem annars än Sefton skulle komma på idén att försöka avslöja honom? De andra är ju säkra på att de vet vem den skyldige är och skyr honom som pesten, utom för att förse sig ur hans välfyllda koffert som nu blivit allmän egendom.

Det här är en berättelse i "Moment 22":s anda, och då menar jag inte bara likheter i titel och era. Komedi, allvar och krig möts i en svart mix. Men inte svart nog, kan man säga. Billy Wilders bästa filmer ("Double Indemnity" och "Sunset Boulevard" om du frågar mig och, typ, alla andra) präglas av en helt annan subtilitet och fingertoppskänsla. Men "Stalag 17" förtjänar kanske ändå sin klassikerstämpel, om man ser den med förlåtande ögon. Genren fånglägerfilmer var knappast etablerad när den tillkom (även om man inte får glömma "Den stora illusionen") och kanske hade vi inte haft någon "Bron över floden Kwai" (där Holden också spelar cyniker) eller "Den stora flykten" utan dess föredöme, vad vet jag. En schackpjäs, en lampsladd med en knut på och inte minst ett grymt men rättvist "trick" mot slutet sätter sig på minnet (eller återkommer raskt ur minnet, i mitt fall, från någon TV-visning för många år sedan). Det finns kvalitet häri, bredvid det nästan amatörmässiga larvet.

Och slutet, ja det är riktigt spännande. Plötsligt verkar alla bitar falla på plats med en elegans som resten av filmen skulle mått bra av. När allt är sagt och gjort känns det faktiskt som en helt okej film, som man skulle vilja rensa bort en massa dumheter ur, snarare än ett totalt klavertramp.

FOTNOT
60-talslångköraren "Hogan's Heroes" bet sig väl aldrig riktigt fast i svenska folkhemmet, men är hur som helst en spin-off på "Fångläger 17".

© Anders Lindahl
2006-07-28

Originaltitel: Stalag 17
USA, 1953
Regi: Billy Wilder
Med: William Holden, Robert Strauss, Don Taylor, Sig Ruman, Otto Preminger, Peter Graves, Gil Stratton, Harvey Lembeck, m fl

Genre: Komedi, Krig
Teman: Andra världskriget Fängelsefilmer

Ingår i följande teman

Sök