Säg att du älskar mig (2006)
Fridell friköper sig från forna fiaskon
Jag missade Fridells upphöjelse från utskälld till någorlunda hyllad. "30:e november" och "Sökarna" kanske inte är sådana fullständiga kalkoner som man roar sig med att påstå, men de är verkligen inte särskilt bra. "Under ytan", har jag inte sett. Inte ens "Dubbel-8". Något har uppenbarligen hänt under tiden för det här är starkt och bra, om än inte "felfritt".
Larry Clarks "Kids" dyker snabbt och objudet upp i hjärnan när man stiftar bekantskap med "ungarna" i Daniel Fridells omtalade film. Sex, sex och i viss mån sex pratas det om, och utövas understundom. Jargongen är skrytsam och tröttsam och att gilla snorungarna är inte det lättaste, men inte heller det viktigaste. Det känns ganska ärligt, framförallt.
Fridell tar några ganska kloka beslut när han tar sig an ämnet gruppvåldtäkt bland ungdomar. Framför allt är det ingen bibliotekshuserande, "oskuldsfull" tös som är offret, utan en tjej som i egna ord redan "fått den spräckt", halvstrippar på begäran och glatt hakar på när några killkompisar lockar med sprit och fest. Hon vill liksom ändå inte bli våldtagen och har liksom rätt att få slippa, är den föga kontroversiella tesen.
När det trots detta sker, i en tung scen i det sunkiga "VIP-rummet" på lokala fotbollsarenan, väljer Fatou (Jallow) trots kompisen Kims kloka ord att bara försöka glömma det. Ingen skulle tro henne om hon gick till polisen, menar hon, och försöker agera som om ingenting hänt. Inte det lättaste, förstås. Hon nekar till och med när Kim yppar sanningen och påstår att hon var med på det och hade "jävligt kul". Kim, stackarn, fryser hon ut och ägnar energi åt att arrangera skoldiscot och försöka fjäska in sig hos de coola tjejerna. Hon beter sig helt enkelt jäkligt "knepigt", men ändå på något vis väldigt trovärdigt.
Anfall är bästa försvar, resonerar den ena våldtagaren och upplyser hennes kille Abbe om att hon är en riktig h**a som villigt ställer upp på gangbang. Lamin, som varken hjälpte till eller försökte förhindra våldtäkten, vet väl inte riktigt vad han ska göra sådär i efterhand - utom att möjligen lämna tillbaka mobilen som de passade på att sno.
Alla lever i förnekelse, inklusive vuxna - som beter sig minst lika barnsligt i vissa fall.
Tja, med de här förutsättningarna verkar det knappast som om rättvisa ska skipas. Huruvida så sker tänker jag icke förtälja men följande törs jag yppa: "Säg att du älskar mig" är en beundransvärt avig film där inget går enkelt och smidigt och där viljan att göra det rätta inte nödvändigtvis håller hela vägen eller "betalar sig", men där de känslostarka eller förlösande scenerna ändå är nog så viktiga - och ibland rätt lågmälda.
Titeln är inte tagen ur luften. Fatous självförtroende verkar inte särskilt solitt och behovet av att älskas, eller åtminstone åtrås, är lika starkt som trovärdigt. Visst är det övertydligt när hennes kille suktande gluttar på brudarna i en hiphopvideo när han pratar med henne i telefon, men budskapet om att unga mänskor har en del ganska underliga och motsägelsefulla ideal att försöka nå upp till tål väl att framföras.
Skådespeleriet bitvis lyfter och bitvis sänker filmen. Det är en hel del amatörer i rollerna som i vissa fall hade behövt lite bättre regi men det är också en serie starka insatser som ger filmen dess styrka - med en liten familj i centrum. Debuterande och guldbaggevinnande Haddy Jallow är väldigt bra i huvudrollen, Renaida Braun som spelar lillsyrran är en behövlig ljusglimt och Celestin Gichana Davidsson är nyansrik som den ensamma och inte "perfekta" mamman.
Kontentan är att filmen inte bara manar och varnar utan faktiskt berör. Fridell har, kanske lite överraskande, gjort en film om ett "viktigt ämne" som känns som en levande film - inte ett inslag i ett debattprogram.
© Anders Lindahl2007-03-07
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia