Sanna lögner (2005)
Snyggt, sexigt... men vad säger den om sanningen?
- Att vara en trevlig kille är det svåraste jobbet i världen - om du inte är det.
Två komiker slår igenom på bred front under det glada framstegsvänliga 1950-talets USA. Från kust till kust turnerar de med sitt roande rollspel, där Lanny (Kevin Bacon) är den ouppfostrade, slyngelaktige charmören och Vince (Colin Firth) ska hålla honom hjälpligt i schack. De kan vara fräcka och flirtiga med publiken på en nattklubb och sedan folkkära programvärdar på maratongalor för sjuka barn. Men en dag spricker samarbetet och hela illusionen de byggt upp efter något som hänt en olycklig natt på ett hotellrum. En ung kvinna hittas död i ett badkar, vilket bedöms som resultatet av en överdos, men misstankarna fortsätter hänga över duon som inte längre är en duo och deras stjärnor dalar snabbt.
15 år senare, i början av ett decennium där folk inte gömmer undan droger eller sitt sedelösa sexliv lika noggrant som tidigare, vill en ung kvinna skriva sitt livs dittills mest rafflande reportage i bokform: storyn om vad som egentligen hände med hennes barndoms hjältar och då inte minst den där natten... Karen (Alison Lohman) söker upp Vince och börjar dyrka efter ledtrådar, men i processen råkar hon av en tillfällighet (eller inte?) hamna på samma flyg som Lanny och dras in i storyn mer personligt än det var planerat. Och det är mysteriet med den döda beundrarinnan som håller ihop filmen, samtidigt som den med sina ständiga tidsresor fram och tillbaka förmodas vilja dra paralleller mellan två olika epoker och, inte helt subtilt, mellan de två respektive kvinnornas vurm för två grabbar som aldrig lyckats göra någonting riktigt med sina liv, förutom den gemensamma karriär som sedan krossats.
Armeniske kanadensaren Atom Egoyan brukar anses som en suggestiv, egensinnig filmskapare (just en sådan som ska ha ett ”skapare” efter prefixet film-, och inte bara ett simpelt ”makare”) men hans egen karriär har haft en del grus i kugghjulen ett par år. ”Sanna lögner” känns inte lika personlig eller extremt egoyansk som en, säg, ”Ljuva morgondag", utan mer som en fungerande, ofta riktigt fängslande och sensuell, men ändå på något avigt sätt avmätt film noir. Det rullar på, fastnar aldrig i tristess, men verkar ofta på väg ut på stickspår och lämnar en del frågetecken efter sig. Som, varför gjorde han filmen egentligen? Är det berömmelsens förbannelse han är ute efter? Det görs faktiskt någonting ganska intressant av när handlingen inte bara fixerar sig vid människor som kastar lystna blickar på varandra och sedan tar konsekvenserna av sina lustar. Det gör de ganska ofta. Väldigt ofta. Med mycket hud i bild och det är som allt annat i filmen snyggt filmat.
Men den här filmen är beroende av en tjusig, glansig yta mer än allt annat. Det betyder inte att den är tom i övrigt, men mysteriet är inte så existentiellt som Egoyan försöker få det att verka till slut. Han använder sig av dubbla voice-overs på två plan, vilket kanske är en utveckling av standarden i film noir. Lanny är på väg att skriva sin version av de glada dagarna och deras abrupta slut och hans röst guidar genom det förflutna. Karens jämförelsevis vänare stämma hörs när hon återger processen att försöka berätta samma saga med hjälp av den undflyende Vince, en man som har sina egna skäl att vilja vara med i projektet och inte nödvändigtvis vill prata om samma saker som hon. Alison Lohman har fått en hel del kritik för sitt agerande i filmen. Och hon framstår mer som den beundrande tonåring hon en gång var, även om hon ska ha växt upp och blivit en undersökande journalist med en och annan utmärkelse i hyllan. Det där sista är lite svårt att frammana, faktiskt. Karen blir faktiskt en fascinerande person, trots att det filmen igenom är svårt att para ihop hennes naivitet med de meriter hon påstås ha i bagaget.
Firma Bacon & Firth är båda tvetydiga typer här och det ska de väl vara. Bakom scenen framstår de ofta som rena skitstövlar, men är de födda sådana eller är de bara ovanligt omogna och slavar under sina roller i rampljuset? Detta sagt; bilden stämmer nog in på många som slog igenom under den här eran, efter vad som brukar skymta fram ryktesvis. Nu är frågan vad som främst har inspirerat till just den här intrigen? En känd komiker i Hollywood fick ju sin karriär slagen i spillror så tidigt som på 1920-talet efter ett snarlikt drama i samband med en fest.
Det är som sagt en snygg film det här, om inte annat. Nyckelfrågan är om det är en elegans som kamouflerar en avsaknad av djup, eller om den här filmen har fler lager än jag vill ge den erkännande för just i detta nu. Vis av erfarenhet vet jag att Egoyans filmer kan vara så komplexa att jag inte är säker på att ha förstått dem rätt ens efter några veckors eftertanke. Här verkar själva skuldfrågan glasklar när eftertexterna rullar och vägen dit har varit nästan oavbrutet spännande, men samtidigt med något artificiellt över sig. Det är svårt att engagera sig i komikernas eventuella våndor eftersom de verkar så i grunden osympatiska, men Lohmans bevekande ögon har sin effekt, även om hon - som redan noterats - verkar misstänkt vilsen i den värld hon borde ha skaffat sig en viss vana från. Men kanske är det hemligheten. Om hon, och Rachel Blanchard som spelar den mystiskt avlidna kvinnan i tillbakablickarna, hade stöpts i typiska femme fatale-former skulle filmen kanske inte haft någon riktig bultande blodpump innanför bröstet överhuvudtaget.
© Johan Lindahl
2007-08-24
DVD / Blu-ray
Scanbox' svenska upplaga brer på med en kort och inte alltför upplysande 'making-of', något mer informativa intervjuer med skådespelarna, bortvalda scener och lite annat plock.
Originaltitel: Where the Truth Lies
Kanada / Storbritannien, 2005
Regi: Atom Egoyan
Med: Kevin Bacon, Colin Firth, Alison Lohman, Rachel Blanchard, David Hayman, Deborah Grover m fl
Genre: Drama, Mystery
Svensk biopremiär: 2006-07-14
Teman: Journalister
Ingår i följande teman
