The Break-Up (2006)

Ojämnt uppbrott

En romantisk komedi om att bryta upp, göra slut, flytta isär men ändå inte - låter det som en kul idé? Det undrade jag också och fick som en uppenbarelse från ovan det solklara svaret; njaaee, fast lite grann ändå. Det kraschlandar inte helt, även om jag efter den första kvarten börjar befara en gigantisk felspekulation. Tanken att det här ska vara årets "Wedding Crashers" eller "The 40-year-old-virgin" (råriven relationskomedi med lagom barnförbjuden profil) blir snarare en akilleshäl än något annat. För det blir aldrig riktigt lika roligt eller träffsäkert.

Chicago, Wrigley Field. Basebollarena, för dem som orkar bry sig. Vince Vaughn är turistguiden som spanar in Jennifer Aniston en bit bort i bänkraden och går till offensiv i första bästa paus, helt utan hänsyn till att hon är där i sällskap med en annan man. Det här momentet klarar vi av i höjd med förtexterna. Sedan snabbspolar vi på "Closer"-manér fram till kvällen då förhållandet abrupt avbryts. Det är hon som tar initiativet, efter att han inte visar tillräckligt med uppmärksamhet eller tar ansvar hemma. Det framstår dock ganska tydligt att det radikala steget är en form av test för att se om han skärper sig eller inte. Och så börjar ställningskriget, rent fysiskt manifesterat av att ingen vill lämna lägenheten de äger ihop. Som i de flesta amerikanska romcoms bor huvudpersonerna i en rymlig vindsvåning strategiskt placerad i en storstad.

Men vart vill den här filmen egentligen ta vägen sedan och vilken ton vill den hålla? Här syns en viss orutin eller brist på snits. För varje scen som är en smula originell, insiktsfull eller riktigt rolig går det två eller tre som antingen flyter fram på klichévågen eller trampar vatten och inte kommer någonstans. Det här blir tydligt särskilt i slutet, dit vi kommer efter en dramatisk båge som inte är alltför svår att förutse. Dock, jag säger dock, så kastar regissören et al inte alla tvetydigheter överbord utan överlämnar en del åt fantasin. Det verkar ofta som om karaktärerna här är bättre än sina repliker. De skulle kunna bidra till en bättre film med lite mer spetsfundigheter och kött på benen att leka med. Judy Davis som blek, excentrisk gallerichef och Anistons arbetsgivare är en av ljuspunkterna men är kanske med i sammanlagt sju minuter.

Annars har vi typerna bästa vännen/väninnan, systrar och bröder som förtrogna eller försvurna, eller när det verkligen kniper, brutala sanningssägare. Och så den i genren snart sagt obligatoriska (vågar jag verkligen använda det här uttrycket?) 'kitschbögen', en parodisk figur som jag i det här fallet inte fattar vitsen med överhuvudtaget. Då är en av Anistons bröder en mer intressant figur i kategorin osäker sexuell identitet. Eller, det är främst Vaughn som hävdar att grabben borde komma ut ur garderoben eftersom han gillar att sjunga á capella med andra män och väldigt gärna visar prov på sina talanger så fort tillfälle ges. Länge undrar jag om filmens höjdpunkt kommer i den tidiga familjemiddagssekvensen där han improviserar fram Yes gamla 80-talshit "Owner of a Lonely Heart" med nästan samma entusiasm som Rupert Everetts allsångslederi (till Aretha Franklin-tema) i "Min bäste väns bröllop”.

Sedan följer inte precis jämna plågor, utan snarare en definition av 'ömsom vin, ömsom vatten'. Vaughn gör ungefär exakt samma sorts roll som i just "Wedding Crashers" och kunde egentligen valt att göra det här som en förlängning, med samma person på nya äventyr. En liten anteckning i marginalen är att en av hans bröder spelas av Vincent d'Onofrio. Jag vet inte hur ofta de agerat mot varandra, men själv tänker jag omgående på "The Cell", där Vaughn var mordutredare som med Jennifer Lopez hjälp tog sin i psyket (bokstavligen) på en seriemördare i koma (det vill säga d'Onofrio). Inte riktigt samma sorts film, bör betonas.

Och vad "The Break-Up” är för sorts film är jag fortfarande inte säker på. För tio-femton år sedan skulle en sådan här historia kanske haft Billy Crystal i en ledande roll och varit mer verbalt omsorgsfull. Nu är det mer pang-på-något... med stora grabbiga gester kontrapunkterade mot kvinnlig känslighet och ångest över varför män inte kan kommunicera mer öppet. Och så försöken att mötas på halva vägen, där filmen avtäcker sitt softare inre jag med tveksamma steg och halvfärdiga tankegångar, om ni frågar mig. Frustrerande ojämnt, med andra ord. Absolut ingen genuin flopp eller en film att hata, men den har inte nog med punchlines där de förväntas komma flygande och inte heller det djup som skulle säga oss något vi inte redan visste om förhållanden och hur man överlever dem - som John Cleese kunde ha uttryckt det.

Men den kan fungera som aptitretare för den som är på väg till Chicago av någon anledning. Det är faktiskt en ganska trevlig storstad där jag varit två gånger hittills i mitt liv och Vaughns yrkesliv ger filmarna ursäkt att slösa med skyline-vyer och underförstådda kärleksförklaringar till "The Windy City". Å andra sidan kan man därigenom påminnas om "Medan du sov”, en romantisk förväxlingskomedi som även den slår "The Break-Up" på fingrarna likt en sträng lärare med linjalen ständigt redo att läxa upp dem som inte gjort sin läxa innan de kom till skolan. Och kanske borde regissör Reed med manusförfattare stannat längre vid pulpeten och inte slarvat med förarbetet innan de gick till jobbet den här gången.

© Johan Lindahl
2006-08-12

Originaltitel: The Break-Up
USA, 2006
Regi: Peyton Reed
Med: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Joey Lauren Adams, Cole Hauser, Jon Favreau, Judy Davies m fl

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2006-08-04

Sök