Equilibrium (2002)
Fahrenheit 451 goes Matrix...
Efter det tredje världskriget har utkämpats byggs en stat upp som ska förhindra alla kommande krig. Orsaken till våldsamheter är känslor, anser man, och därför blir känslorna själva förbjudna. Som ett hjälpmedel tvingas alla medborgare regelbundet injicera en Soma-liknande drog som tar bort alla känslor och förvandlar människorna till kalla robotar. Känsloyttringar och andra uppror mot staten bestraffas ovillkorligen med döden. Det hela övervakas nogsamt av den store Fadern och hans armé av svartklädda "präster". På en högt uppsatt position i detta Gestapo-inspirerade prästerskap finner vi John Preston (Christian Bale) vars uppgift det är att söka upp oliktänkande och hitta reliker från det förflutna och likt en Guy Montag från Farenheit 451 låta bränna desamma. När Preston en dag missar att få i sig sin dagliga dos Prozium börjar han dock tvivla över det rätta i de handlingar han utför. Han fortsätter att hålla sig drogfri och börjar allt mer arbeta för att störta den repressiva staten, och framför allt för att återvinna sin mänsklighet.
Equilibrium hämtar friskt sin inspiration från nämnda Fahrenheit 451 och andra skildringar av totalitära samhällen som Orwells 1984 och Huxleys Sköna nya värld. Filmiska kopplingar finns också till Fritz Langs Metropolis (1927). Men regissören och manusförfattaren Kurt Wimmer har framför allt inspirerats av en inte helt okänd film av bröderna Wachowski från 1999. Med en begränsad budget har Wimmer gjort sitt bästa för att fylla filmen med Matrix-liknande skjutscener. Även om filmen inte har samma rockn'roll-ös som The Matrix lyckas Wimmer förvånansvärt bra när han låter Christian Bale kombinera vapen och kampsport i en skön mix.
Visst märks det på effekter och liknande att det är en film i den lägre prisklassen, men det behöver inte vara något negativt så länge alla element byggs ihop till en helhet vilket sker här. Att fylla en film med människor som helt saknar känslor måste vara en utmaning för såväl regissör som skådespelare. Helt övertygande blir det väl inte och att som åskådare relatera till karaktärerna i filmen blir också lite knepigt. Det tankestoff som presenteras är heller inte direkt nytt. Det har tidigare sagt så mycket bättre, inte minst av inspirationskällorna jag nämnde ovan. Men vi får väl säga att dessa brister vägs upp av coola kläder och häftiga shoot-outs så förstår ni mer vad det är för typ av film. Jag gillar den hur som helst och ger Equilibrium, om än med viss tvekan, hela fyra russin.
© Andreas Hallgren2003-04-13