En riddares historia (2001)
Avväpnande slåssfilm
"Gladiator", fast munter. "Braveheart", någonstans, men utan uppror och krig. Och av någon anledning kommer jag att tänka på "The Commitments" ... Fast den bästa sammanfattningen är kanske: En typisk sportfilm om uppkomlingen som kämpar mot alla odds, fast på riddartiden. Här finns den jublande publiken, det fuskande svinet, de krångliga reglerna som måste förklaras för någon i filmen för att publiken ska förstå, och här finns förstås superstjärnorna - men det handlar om lansar och svärd istället för bollar och klubbor, mot en bakgrund av medeltidens prydligt nischade människosyn.
Brian Helgeland, som bland annat regisserat "Payback" och skrivit manus till "L.A. Konfidentiellt", har tillsammans med ett gäng bra men relativt okända skådisar gjort en härlig film som jag inte har den minsta lust att klaga på. Det kommer andra göra, men jag tycker det är synd att belöna ett gott skratt med nedlåtande gnäll.
Det finns något Baz Luhrmannskt över hur den otroligt klyschiga historien berättas med en sådan energi och i en så sympatisk lekfull ton att det fungerar. Det fungerar faktiskt jättebra. Och liksom hos Baz används musiken på ett anakronistiskt och roligt sätt. I inledningen spelas Queens "We will rock you", och publiken på tornerspelet klappar i händerna medan kungen försiktigt sjunger med i refrängen. Det sätter tonen (no pun intended) och förbereder en på att det här inte är någon historiskt korrekt skröna, utan en lekfullt underhållande rulle, som jag gillar av ungefär samma skäl som jag gillar "Moulin Rouge". Att börja klaga över ytlighet, klyschor och historiska felaktigheter vore endast löjligt, eftersom det här är en film som med öppna armar välkomnar alla sådana element och närmast upphöjer dem till lag.
William (Ledger) är assistent åt en riddare som snöpligt nog dör mitt under ett tornerspel. Will har av sin far takläggaren fått höra de ganska bekanta orden att allt är möjligt, bara man vill det tillräckligt, och är naiv nog att tro på det. På ett infall drar han i hemlighet på sig riddarens rustning och avslutar kampen i hans ställe. En dröm har gått i uppfyllelse, och att gå tillbaka till att vara väpnare känns inte så lockande. Endast adelsmän har dock rätt att tävla i tornerspelen, så för att fortsätta med sin karriär måste han skapa sig en falsk identitet.
Turligt nog kommer diktaren Geoffrey Chaucer (mycket roligt spelad av Paul Bettany) vandrandes naken genom skogen och blir en oumbärlig hjälp på vägen. Hur nära han är verklighetens Chaucer kan jag inte svara på, men det är mindre viktigt. Den panke författaren och diktaren knåpar raskt ihop Wills "adelsbrev", och blir också dennes presentatör, hojtandes intressanta lögner till en imponerad publik inför dusterna. Det roligaste i det hela är att storyn till filmen lär vara tagen ur Chaucers "Canterbury Tales".
Förklädda kungligheter, elaka fuskande adelsmän, sköna jungfrur och lustiga kompanjoner. Alla de klassiska karaktärerna får plats i filmen, och fungerar i allmänhet påfallande bra. Wills kumpaner (Addy och Tudyk) är till exempel ganska tydliga typer, mest komiska sidekicks utan större egna drömmar och ambitioner, men spelas härligt. Rufus Sewell, som Den Man Ska Tycka Illa Om, fångar arrogansen och överklassens tro på sin egen osårbarhet på ett bra sätt. Sossamons roll växer gradvis, från en snygg tjej som Will ser på stan, till hans hjärtas dam och nästan en motsvarighet till Paltrows inspirerande musa i "Shakespeare in Love".
Visuellt har filmen hittat en bra ton. Det är tryck i torneringsscenerna (och en del användning av Ridley Scotts drop frame-stil från bland annat "Gladiator"). Däremot har de inte drällt filter över de hela, utan låter det se ganska vanligt och nästan grått ut, vilket är helt i sin ordning. Medeltiden var knappast gnistrande och polerad utan rå och smutsig, och det passar bra till filmens ganska jordnära, ibland plumpa ton. Allt är inspelat i filmvänliga Tjeckien och känns riktigt äkta, med lite diskret digital hjälp.
Mycket roande, ofta spännande, och vid ett par korta ögonblick lite rörande, är inte ett dumt slutbetyg. Det smarta med filmen är nämligen att dess lättsamhet får en att sänka kritikergarden, så när lite allvar smyger sig in står man försvarslös och kan inte annat än bry sig. När Wills blinde gamle far får veta att hans son lyckats i livet måste man exempelvis vara bra jäkla patetcynisk för att inte glädjas med honom. Så fyra lättviktiga men välförtjänta russin blir det faktiskt, till en film som inte vill så mycket men lyckas med allt den företar sig.
© Anders Lindahl2001-11-01