Poseidon (2006)
Ihåligt spektakel
- Det finns ingen rättvisa i vem som lever eller dör, säger Kurt Russell eftertryckligt i ett av sina mer inspirerade ögonblick under kampen för överlevnad i "Poseidon" årgång 2006.
Men det skadar inte att vara en av de mer kända skådespelarna om man vill hänga med till slutet i en katastroffilm efter klassisk modell. Och eftersom Russell och Richard Dreyfuss förmodligen är de tyngsta namnen i det här gänget (i alla fall om man går på lång och trogen tjänst som kriterium) så kan vi ganska kallt utgå från att de inte avlivas första halvtimmen ihop med 95 procent av de olyckliga passagerarna en mörk och oväntat stormig nyårsnatt...
1972 kom "originalet” i regi av Ronald Neame och den här versionen skulle kunna ha gjorts under samma era, förutom det givna framsteget - specialeffekterna. Wolfgang Petersen verkar trivas med trauman till sjöss (”U-båten", "Den perfekta stormen”) och hanterar klaustrofobi och ond bråd kapsejsning skickligt, men vad är det som brukar vara bristen i hans filmer och är det här också? Ett, två tre - kan det vara personligheter? Inga fina priser väntar för rätt svar, men här finns det kanske inte tid att lägga in så mycket själ i de tappra individer som kämpar för livet. I ”Troja” försökte han ju faktiskt göra mytiska figurer lite mer komplexa. Men nu finns det alltså en dinosaur att jämföra med, där Gene Hackman som fartygspräst med lätt socialdarwinistisk teologi ledde en brokig skara självständigt tänkande passagerare i strid med majoritetsväldet, från toppen som blivit botten i en vält skuta för att ta sig mot räddningen. Den filmen hade säkert sina imbecilla inslag som jag minns det, men den var klart mer sevärd än, säg, ”Skyskrapan brinner”.
Stommen är återanvänd i ett manus av Mark Protosevich (manus till "The Cell" som också innehöll drunkningstillbud och värre). Nu är det den mystiske ensamvargen Dylans (Josh Lucas) tur att ta täten ut från balsalen mot kaptenens uttryckliga vilja. Han är inte riktigt lika uttrycksfull - melodramatiskt överdrivet eller ej - som Gene Hackman. Dylan går på kraft och viljestyrka, flankerad av bland andra Kurt Russell som en frånskild före detta folkhjälte, dennes dotter (Emmy Rossum) och så hennes pojkvän. När det gäller den 'bihandlingen' verkar någon ha studerat ”Armageddons" triumvirat Bruce Willis, Liv Tyler och Ben Affleck. Dessutom följer vi bland annat en söt fripassagerare, en ensamstående mor med sin brådmogne son (är det inte samma unge som diskuterade dataspel över telefonen med just Bruce Willis i "Gisslan"?) och en gay, deprimerad arkitekt (det är här Richard Dreyfuss kommer in i bilden). De är framförallt typer, med skissartad bakgrundshistoria.
Jag är splittrad inför ”Poseidon" i den här tappningen. Spänningsmomenten, de akut livshotande lägena är där de ska vara. Kaskader, explosioner och ”Titanic”-associationer också, men det är mekaniskt utfört. Det är aldrig helt stillastående, utom möjligen i de tafatta introduktionerna inledningsvis, men det saknar lyster. Filmen har alla ingredienser, men smakar alldeles för ofta uppvärmd burkmat. Jag kan inte säga att jag är uttråkad, men ändå en aning blasé när jag inte borde vara det. Av den här sommarens tänkta "weapons of mass distraction" (tror det är Michael Moore som myntat uttrycket) är det bättre än ”Da Vinci-koden", men i den väl etablerade subgenren 'katastroffilmer regisserade av tyskar och med fröken Rossum i en ledande roll' så var "Day After Tomorrow" häromåret mer engagerande.
Min gamle idol från TV-serien "Uppdrag mord”, André Braugher, spelar kaptenen och det säger sig ju själv att han i den rollen inte får vara med särskilt länge. Jag tycker ändå att han klarar av det lilla ansvar han får ta med bibehållen pondus. Musiken av Klaus Badelt är också arrangerad med en finess som skulle anstå Tyskland i schlager-EM. Det ska föreställa suggestivt eller storslaget om vartannat, men karln (som är en erfaren maestro) tycks alltid lyckas alltid klämma in något illa valt syntljud eller en överspänd orkesterinsats i varje strof.
Av en händelse har jag i samma veva kommit över en bok med titeln "the Offical Movie Razzie Awards” av John Wilson. Där placeras ”The Poseidon Aventure” från 1972 i kategorin 'filmer som vi älskar av fel orsaker'. Detta strax efter att jag läst en mer allvarligt hållen hyllning till samma film i brittiska Empire. Vi kan inte alla vara överens om våra motiv för att gilla det vi ser. Och jag är medveten om att den här nyversionen inte direkt ber på sina bara knän om att sättas in något filmhistoriskt perspektiv. Men som det nu är blir det spektakulär snabbmatsaction med ett (och nej, jag tänker inte be om ursäkt för den formuleringen) stort hål i skrovet där hjärtat borde ha funnits.
© Johan Lindahl
2006-07-15
Originaltitel: Poseidon
USA, 2006
Regi: Wolfgang Petersen
Med: Josh Lucas, Jacinda Barrett, Kurt Russell, Richard Dreyfuss, Jimmy Bennett, Emmy Rossum, m fl
Genre: Action, Drama, Äventyr
Svensk biopremiär: 2006-06-26
