Blåsningen (1973)
Humörhöjande depressionsfilm
Att man ser Paul Newman och Robert Redford som ett radarpar har vi mest George Roy Hill att tacka för. 1969 anlände "Butch Cassidy and the Sundance Kid" som har ungefär samma sköna förtjänster som "Blåsningen", inklusive minnesvärd musik. Då var det westerntid. Här är det 30-tal, depression och elände. Vem kan klandra någon för att han väljet brottets bana - i alla fall om lurendrejerierna riktas mot folk med pengar och livsfaran för offren är obefintlig?
Eller...? Det inledande bedrägeriet, utfört av Redford och hans läromästare Coleman, leder faktiskt till att offret får lämna det jordiska, men det beror på att hans chef inte är den typen som ser mellan fingrarna vad gäller klantighet. Storboven Lonnegan (Shaw) som fått sina pengar stulna nöjer sig förstås inte med att låta avrätta sin klumpiga kurir, småtjuvarna själva är lika illa ute. Hooker (jo, så kallas Redfords karaktär) klarar sig undan men Coleman går det sämre för.
Lonnegan måste givetvis straffas för detta tilltag men som Hooker säger:
"I don't know enough about killing to kill him".
Lösningen blir istället en blåsning. Till utmaningen hör att blåsa en "irländare som varken dricker, röker eller jagar kjolstyg". Lonnegan är i Robert Shaws skepnad en ganska butter bov, humorbefriad, farlig och därför svår att lura med de sedvanliga knepen.
Gondorff (Newman), en grifter som för tillfället är lite nere och ut, blir Hookers nya sensei. Tillsammans med en stor skara harmlösa men skickliga bluffmakare riggar de upp förutsättningarna för ett enastående lurendrejeri. Det känns lite som en teaterproduktion med researchavdelning, rekvisita, type-casting och allt, och det krävs en sammansvetsad ensemble för att ro ett så ambitiöst projekt i land. Minsta felande länk kan vara en fara, ett snedsteg kan hota inte bara projektet utan deras liv. En korrupt och efterhängsen snut (Charles Durning) ökar på svårighetsgraden. Det blir alltså spännande, utan att vi för den delen har alla fakta på hand.
En blåsningsfilm ska ju nämligen lura tittaren också, men på ett schysst sätt. "Ocean's 11" lyckades bra med detta, för att ta senkommet exempel, medan "Ocean's 12" fuskade lite. "Blåsningen" portionerar skickligt ut lagom mycket info så att man nästan som i en deckare kan ana en del av överraskningarna, men inte veta säkert. Ett bra exempel är Hookers möte med en servitris, en händelse som verkar leda filmen in i ett nästan ointressant stickspår - tills poletten trillar ner. Ett annat bra exempel är slutet... nog sagt om det.
"Blåsningen" är en särdeles skön film. Den är spännande men inte jobbig, välspelad men avspänd, lättsedd men inte riktigt lättviktig. Sällan känns det så bra att heja på skurkarna - särskilt som de poliser vi ser känns mer kriminella än brottslingarna. En favoritscen är ett pokerparti på ett tåg där Gondorff ska etablera kontakt med det tilltänkta offret. Låtsasfull och härligt arrogant sätter han en ära i att glömma bort Lonnegans namn och fuskar ännu bättre än sin motspelare.
Som ackompanjemang till svindlerierna har man lånat några av Scott Joplins ragtimemelodier från tidigt 1900-tal och gjort dem till en del av den musikaliska allmänbildningen. Hör ni huvudtemat så kommer ni troligen förstå precis vad jag menar, och förmodligen börja vissla också (för att sedan vissla på temat resten av dagen). Bluffarnas jargong, späckad med interna termer, känns väl inte helt realistisk men det är roligt att lyssna - och försöka förstå vad de snackar om.
Kanske blev det några Oscars för mycket till "Blåsningen" när det begav sig, men det är lätt att förstå varför. Man blir helt enkelt lurad av filmens charm till att överskatta den en smula. Det gör inte så mycket men för att visa att jag inte är någon "mark" så nöjer jag mig med fyra russin.
© Anders Lindahl2006-05-07