Arizona Junior (1987)

Bröderna Coens bästa hittills

- Maybe it was Utah.
Att citera det sista som sägs i den här filmen kan inte rimligtvis förstöra så mycket av nöjet i förväg. Det avslöjar ingenting om handlingens utveckling utan bara om hur Joel & Ethan Coens dialoger (och monologer, inte att förglömma) ständigt lever sitt eget liv och aldrig upphör att överraska med sina snabba filbyten. Själv har jag någon gång inofficiellt bestämt mig för att det här är min egen personliga favorit i deras kartotek. Inte för att det skulle vara deras mest sofistikerade, stiliserade eller tekniskt fulländade skapelse utan för att den verkligen lever. Den är absurd, charmig, ibland påfallande våldsam men välmenande och spontant väldigt svår att säga något kritiskt om. ”Arizona Junior” var brödernas andra långfilm efter "Blood Simple” och har de ohämmade uppkomlingarnas respektlösa slyngelstämpel impregnerad rakt över sig.

Det var i alla fall så jag mindes filmen. Hur många gånger har jag sett den? Åtminstone två eller tre, men det ligger flera år tillbaka i tiden. Det var med andra ord hög tid för ett återbesök. Var den så bra som jag hade fått för mig? Ja, i stort sett. Nicolas Cage spelar kåkfararen H. I. McDunnough som friar till polisfotografen Holly Hunter och ska räta ut sitt liv, men när de inser att barn på biologisk väg verkar omöjligt att åstadkomma uppstår desperation och en radikal idé tar form. Från dem som har för mycket skall tagas en smärre procent som de klarar sig lika bra utan - det är väl inte mer än rätt? En välbeställd familj som efter fertilitetsbehandling belönats med femlingar och mycket publicitet blir av med en av sina små ('Jag tror att det var Nathan Jr' förklarar den, i viss mån, återfallne inbrottstjuven till sin hustru i flyktbilen på väg från brottsplatsen).

Men komplikationerna tillstöter ganska fort, inte medicinska, men i form av besök från två förrymda rånare i behov av akut husrum. Det är element från Cages gamla liv, påminnelser som frun inte välkomnar. Inte när de försöker skapa sig en anständigt existens i husvagnen som utgör hemmet. Det blir inte bättre när de bjuder hem en av Cages nuvarande chefer med familj, en familj som innehåller hemmafrun från helvetet (Frances McDormand) och en uppsjö ouppfostrade barn som verkar ha passerat stadiet då det fortfarande finns hopp om dem.
- Take that diaper off your head and put it back on your sister! är en av uppmaningarna från en mor som borde bekymra sig mer än hon gör. Och när hennes make, chefen, förtroligt kommer med ett förslag som kan variera samlivet lyckas McDunnough bränna ännu en av de få broar han har kvar i en alltmer panikartad tillvaro.

Då... börjar problemen på allvar. "The Lone Biker of the Apocalypse", en skräckinjagande prisjägare med den lovande bekännelsen "Mama didn't love me” intatuerad på armen, är ute efter belöningen som den bestulna barnfamiljen Arizona utfäst för sonen. Och mycket av det som fastnar i filmen efter det handlar om jakt. Genom snabbköp och trädgårdar till fots, ute på motorvägen i bil - tempot är högt uppskruvat, samtidigt som filmen ofta stannar till och noterar den inneboende sävligheten i sydstatstillvaron. De accenterna är lika tunga här som i "O Brother, Where Art Thou?” ett antal år senare och lika betydelsefulla som skandinavengelskan var för ”Fargo". En del kanske skulle kalla det lyteskomik, men jag ser något kärleksfullt och nitälskande noggrant i det. Bara sättet som ”Okay, then” uttalas här i omgångar är riktigt rörande. Eller när Cage spontant utropar:
- Are you kidding? We just got us a family here!
Eller när M. Emmett Walsh berättar sina skrönor på fabriken i prologen...

För några år sedan läste jag en kommentar av fotografen (och sedermera regissör till bland annat ”Men in Black") Barry Sonnenfeld, att han själv tyckte kameraföringen i ”Arizona Junior” var för mycket ”show-off”, att han stilade för sakens egen skull, men jag kan inte påstå att jag ser det som ett problem här. Liv- och fantasifullt filmad med ganska små medel får den alltmer sanslösa situationskomiken den visuella inramning den förtjänar. För mig samklingar alla element och arbetar envetet mot ett högre mål - om stor humor får kallas ett högre mål i sig självt. Och även om det "bara" är en fars till formen, så saknas inte själ och hjärta.

Nicolas Cage gjorde en av sina första större roller här efter ”Birdy" och ”Mångalen” (som kom någon gång i samma veva - strax före eller efter ”Arizona”, men vilket av dem är inte så viktigt). Det är fortfarande något av det bästa han gjort - och det är inte att förakta. Detsamma gäller för Holly Hunter - i lika hård intern konkurrens. John Goodman i birollen som en av rymlingarna kan också anteckna en av sina milstolpar här. Och så, naturligtvis då, brödrateamet bakom. Jag gillar deras komedier överlag lika mycket som de mer 'seriösa' stilövningarna - jag menar, jag uppskattade till och med ”Ladykillers" - men frågan är om de någonsin kommer att överträffa det de gjorde för snart 20 år sedan i sin andra film. Hoppas kan man ju alltid, men...

© Johan Lindahl
2006-05-18

DVD / Blu-ray

Recensionen utgår från en amerikansk DVD-utgåva från 20th Century Fox. Den svämmar inte direkt över av extramaterial, men innehåller i alla fall originaltrailers och så kallade "TV Spots” för filmen ifråga, samt för ”Barton Fink” och "Miller's Crossing". Förhoppningsvis finns mer generösa och genomarbetade upplagor att hitta någonstans. Det vore ju intressant att höra exempelvis vad de inblandade själva säger om filmen idag.

Originaltitel: Raising Arizona
USA, 1987
Regi: Joel Coen
Med: Nicolas Cage, Holly Hunter, John Goodman, Frances McDormand mfl

Genre: Komedi

Dela |