Gandhi (1982)
En riktig film om en riktig hjälte
Några minuter in filmen och några år innan 1900-talets början blir en ung indisk man avslängd från ett tåg. Hans protester om att han alltid åker första klass, att han är en advokat med engelsk examen, hjälper föga. I Sydafrika finns det inga färgade advokater, menar de indignerade avkastarna, och av tåget far han, med värdigheten underligt intakt även i förödmjukelsen.
Det är en perfekt start på en närmast perfekt film. Vi påminns direkt om att rasism och intolerans som vi skulle ha häpnat över idag på den här tiden ansågs som självklart, och får lika direkt en solid sympati för huvudpersonen, Mohandas K. Gandhi.
Efter att vässat sin retorik och testat sina teorier om passivt motstånd i Sydafrika, med framgångar som gjort honom till något av en kändis, återvänder Gandhi till Indien, juvelen i det brittiska imperiets krona. Det är inte en juvel som de gärna blir av med, vilket blir blodigt uppenbart när Gandhi först blir inblandad och sedan en centralfigur i självständighetskampen.
Gandhi (senare kallad Mahatma, "stor själ") är ingen naiv idealist. Han är nästan pragmatisk i sin syn på ickevåldet som den troligen mest framgångsrika vägen till rättvisa och, nästan som en eftertanke, självständighet. Hans val att leva enkelt och försaka den lyx han kunnat åtnjuta framstår som en genomtänkt filosofi snarare än en tom, nobel gest för publiken. Ben Kingsley, stjärna från scenen, fångar detta på ett oteatraliskt, närmast subtilt vis. Hans porträttlike Gandhi utstrålar snällhet men inte dumhet, tålamod men inte passivitet, intelligens men inte arrogans. Det är den roll han för alltid kommer förknippas med, och värre öden kan helt klart drabba en skådis.
Hans totala kontrast hittas i Edward Fox korta men svårförlömliga insats som brittisk general som utan att blinka försvarar den massaker han beordrat för att stävja de växande protesterna. En massaker som i filmen skildras i en evighetslång scen, men där dödssiffran ändå kommer som en chock: över 1500. Det är inte det enda exemplet vi ser på överhöghetens brutalitet.
Priset för att vända andra kinden till är ändå lägre än det för att slå tillbaka, resonerar Gandhi envist. Han har ett gäng genomtänkta idéer och vet att formulera dem, men det är det självuppoffrande draget som definitivt placerar glorian på hans huvud. Vid två tillfällen i filmen visar han sig beredd att offra livet - inte i kamp utan genom fasta - för att förmå sina landsmän att se saker från hans synvinkel. Lite lättvindigt kallas ofta filmhjältar för "Kristusfigurer", men här är associationerna oundvikliga. Själv nämner han oftare "Gud" än någon av hinduismens många gudar, och har lättare för att se de olika religionernas gemensamma nämnare än olikheterna. I sann ekumenisk anda hittar han tidigt en hjälpare och trogen vän i brittiske prästen Andrews, mysigt spelad av Ian Charleson, och vurmar för samarbete med muslimerna.
Det senare är inte alla lika bra på som han. Självständighet är nog så svårt att uppnå, att fredligt handskas med självständigheten är lika svårt. Om du har glömt, så påminns du här om varför det finns ett Pakistan. Och britternas farhågor (som först låter mer som ett svepskäl) om att hinduer och muslimer inte ska kunna samexistera verkar inte vara helt ogrundade.
"Gandhi" spelades in på den tiden då masscener filmades med hjälp av stora folkmassor. Det mesta, eventuellt allt, du sett i denna väg bleknar till föga eller intet när 400 000 människor bevistar ett återskapande av Gandhis begravningståg. Det finns fler exempel, och visst är det så att allt detta liv som befann sig på inspelningsplatsen också når ut genom duken eller rutan och gör att "Gandhi" i ännu högre grad är en film som känns myllrande vital. Det skadar förstås inte att vi också träffar på skådespelaradel som Sir John Gielgud och Trevor Howard. I viktiga roller hittar vi för övrigt två skådisar från "Indiana Jones och de fördömdas tempel" (Seth och Puri).
Filmen är kort och gott välgjord både i detaljerna och i de stora panoramerna. Det är inte heller bara elände vi ser. De vackra landskapen fångas i sköna bilder och traditionen att åka på taket av tåget blir här till en väldigt charmig scen. Början av filmen visar slutet på Gandhis liv och karriär, ett öde som skulle bli regel snarare än undantag för många indiska ledare, men vägen dit kantas av lika många triumfer som tragedier och slutresultatet blev ju en faktisk förändring, till skillnad från månget blodigt fälttåg. "Gandhi" är på det viset ett betydligt mer inspirerande epos med brittiskt kolonialtema än "Lawrence av Arabien", och den är nästan lika bra. Det räcker till fem russin.
© Anders Lindahl
2006-04-21
DVD / Blu-ray
Columbias DVD från 2001 innehåller faktiskt ingen lång dokumentär om inspelningen, men i en sentida intervju blickar Ben Kingsley tillbaka, föga ödmjukt men på ett levande vis.I några gamla journalfilmer ser vi den verklige Gandhi, som överraskande nog verkar närmast skygg framför kameran. Så mycket mer bjuds det inte, men den dryga tre timmar långa filmen har de å andra sidan lyckats få in på en enda skiva med riktigt acceptabel bildkvalitet.
Originaltitel: Gandhi
Storbritannien / Indien, 1982
Regi: Richard Attenborough
Med: Ben Kingsley, Roshan Seth, Amrish Puri, Ian Charleson, Günther Maria Halmer, Martin Sheen, Candice Bergen, John Gielgud, Trevor Howard
Genre: Drama, Historia, Religion/filosofi
Teman: Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
