End of Days (1999)
När nävarna inte räcker till
Man kan med gott samvete avfärda "End of Days" som ett opportunt, ytligt, Hollywood-försök att tjäna lite sista-minuten-pengar på millennieskiftet och den medföljande undergångs-paranoian, och utifrån detta bojkotta den. Det har jag all respekt för. Man kan också se den, såhär med facit i hand, och bli hyfsat underhållen ett par timmar. Vilket som.
Om man tar en titt på Peter Hyams tidigare produktion får man en ganska bra bild av vad man ska förvänta sig. Här hittar vi bland annat "The Relic", en halvokej skräckhistoria med någon slags glimt i ögat och hyfsade effekter, "Timecop", en relativt hyfsad Van Damme-film med glimten i ögat och klart godkända effekter och "2010", en enkel men ganska spännande uppföljare till "2001" med riktigt bra effekter och ett övertydligt budskap.
Ingen komplex kille, men med förmåga att skrapa fram hyfsade budgetar och en viss påhittighet, med andra ord."End of Days" är sålunda ingen vidare spirituell film, sitt religiösa tema till trots. Valet av Schwarzenegger i huvudrollen säger väl det mesta. Att sedan placera Rod Steiger i rollen som butter präst med ansvar för världens säkerhet är antingen fantasilöst eller en fiffig vink till gamle Steigers förflutna i diverse mindre begåvade skräckfilmer, främst "Huset som Gud Glömde". Däremot är Gabriel Byrne ett ganska inspirerat val, som den kropp djävulen väljer att ta boning i. Han verkar ha haft hjärtligt roligt i sin hjärtlösa roll, och levererar sina stygga repliker med en viss pondus.
Förutom Byrne finns här två andra kopplingar till "De Misstänkta". Arnies kommentarskläckande sidekick (ungefär samma figur som Tom Arnold gestaltar i "True Lies") spelas av Jack Shearer och den klassiska repliken "the greatest trick the devil ever pulled..." återanvänds här på ett ganska passande sätt. Jag tänker dock inte analysera detta vidare. Det kan vara en bisarr slump.
Å andra sidan finns det inte så mycket annat att analysera här. "End of Days" pendlar tveksamt mellan ett "Exorcisten"-artat allvar och en käck "Batman"-attityd gentemot det onda och lyckas följdaktligen inte särskilt bra på någondera fronten. Eftersom Arnie är med bekämpas ondskan främst med knytnävarna, men till slut måste ju ändå symbolik och tro avgöra i sådana här sammanhang och då gör sig Arnies brister generande påminda.
Varför får den då två hela russin? Jo, här finns ändå ansatser till bra-het, en viss uppfinningsrikedom och, någonstans i botten, ett visst allvar. Inte är den särskilt bra, men den är inte ond heller.
© Anders Lindahl2000-06-30