Silent Hill (2006)

Bra stämning, dålig tajming, coola scener, svag regi

Lilla Sharon går i sömnen, på lika livsfarligt vis som Jennifer Connelly i "Phenomena", och nämner ibland en stad kallad Silent Hill. Efter lite efterforskningar på webben, där hon bland annat får veta att staden är övergiven och hemsökt, beslutar hennes adoptivmor Rose på psykologiskt svajiga grunder att en resa dit är bästa boten mot Sharons psykiska obalans, och utan makens vetskap drar de iväg.

Mötet med Silent Hill blir på många sätt inte så lyckat. Rose krockar bilen i flykt undan en nitisk polis, Sharon försvinner, det är dimmigt och ovälkomnande och aska faller likt snö från himlen. Med jämna mellanrum ekar dessutom ett alarm genom den ödsliga, dimmiga lilla gruvarbetarorten och en mardrömslik förändring till det ännu sämre inträffar.

Fördelarna kompenserar för bristerna kan man kort och gott säga när Christophe "Vargarnas pakt" Gans tar sig an den förmodligen ruskigaste spelserie jag själv stiftat bekantskap med. Bekantskapen är inte helt komplett, ska medges, eftersom jag bara spelat "Silent Hill" 2 och 4, så jag är inte helt säker på hur mycket i storyn som är påhitt från Roger "Pulp Fiction" Avary och vad som återfinns i spel 1 och 3.

Miljön, stämningen och de vrickade varelserna är jag dock bekant med och Gans har lyckats över förväntan med att stilsäkert få över den sjuka, gnissliga, rostiga och lite vemodiga skräckupplevelsen till duken. Här finns den kvävande, tryckta stämningen när dimman omsluter staden, här finns scener som är berömvärt bisarra och monster i samma skola, inklusive ryckiga sjuksköterskezombies och en viss herre med lång, spetsig hjälm och ett ännu längre svärd att svinga. Scenerna när staden "slår om" och verkligheten liksom trasas sönder är mycket läckra. Effekterna är bra, bitvis inspirerade.

Gans avhåller sig också från de enklaste hoppa-till-effekterna. En scen där en lapp ska hämtas ur en otäck "behållare" känns som ett självklart tillfälle att skrämmas lite extra på billigt manér, men så sker inte. Sådant ger extrapoäng. Med såpass vridna faror blir det hyfsat obehagligt ändå, utan gubben-i-lådan-skrämsel.

Bristerna kan man dock inte bortse ifrån. Risken finns att man inte ger filmen den chans den faktiskt förtjänar eftersom den länge saknar egentlig nerv. Tids nog hittar den något slags fotfäste men tempot är genomgående behärskat och med två timmars speltid hinner man bli lite rastlös ibland.

Hur snabbt och ytligt personerna, framför allt Rose, presenteras är ett annat av problemen. Staden må vara viktigare än karaktärerna, men den person i vars sällskap vi genomsöker den bör skapa något slags sympati utöver det självklara faktum att hon bryr sig om sin dotter till det dödsföraktandes gräns. Kanske krävs också en skådespelare med starkare utstrålning. Radha Mitchell må ha utseendemässiga likheter med Naomi Watts men när det gäller närvaro och skådespeleri är hon inte i närheten. 12-åriga Jodelle Ferland når knappast upp till underbarnsklass i sina två roller, om man ska vara så elak att man kritiserar barnskådisar. Sean Bean i en märkligt intetsägande roll står för vad som närmast känns som utfyllnad när han i sällskap med en polis letar efter de försvunna - något som av här onämnda skäl inte är det lättaste. Som sporadiskt sällskap har Rose å sin sida en tuff kvinnlig snut (Holden). Hon känns i sina figursydda läderbrallor och sin barska stil lite parodisk, men lyckas lämna ett visst avtryck innan filmen är till ända.

Det blir avslutningsvis en annan och tydligare sorts skräck än man får av spelens isolerade känsla och dunkla gåtor, utan att säga för mycket. Antalet karaktärer blir i slutändan oväntat högt och temat om fanatism och tro är det väl upp till var och en att avfärda eller gilla. Det funkar okej, om du frågar mig och Alice Krige förser sin roll med en välkommen pondus som saknas hos de andra karaktärerna.

Japansk skräckfilm är inte långt ifrån tankarna när förklaringsfasen anländer, vilket kanske är på sin plats med tanke på att spelen har japanskt ursprung. När sanningen uppdagas för Rose får det också konkreta konsekvenser som resulterar i en grym och spektakulär final. Denna, och det enkla faktum att Gans avhåller sig ifrån att totalpaja slutet på det sätt vi närmast är vana vid i genren nuförtiden, gör att "Silent Hill" till slut kammar hem ett reserverat godkännande och trenne russin.

© Anders Lindahl
2006-06-07

Originaltitel: Silent Hill
USA, 2006
Regi: Christophe Gans
Med: Radha Mitchell, Sean Bean, Laurie Holden, Jodelle Ferland, m fl

Genre: Skräck
Svensk biopremiär: 2006-06-14
Teman: Baserad på ett spel

Ingår i följande teman

Sök