Shooting Dogs (2005)

Rwandas trauma re-re-revisited

Det tog ganska exakt tio år efter folkmordet i Rwanda innan den första spelfilmen om det (i alla fall med någon större genomslagskraft, vad jag vet) kom ut. ”Hotell Rwanda” har sedan fått sällskap av ”Sometimes in April” och så ”Shooting Dogs”. Jag föreställer mig att de här projekten var för sig föddes och började utvecklas ungefär samtidigt, men "Hotell” störtade snabbast ur startgroparna. Fortfarande framstår den filmen som det mest effektiva dramat av de tre, med mest prestige och resurser bakom, men de andra två ger en fylligare bild, visar mer av grymheterna som begicks och poängterar inte samma känsla av 'hopp mitt i helvetet'. Det handlar mer om dem som verkligen drabbades än om de få som räddades.

Vad alla tre tar fasta på är dock Förenta Nationernas och det 'internationella samfundets' oförmåga - eller ovilja - att handla. Och en del radioreportage eller autentiska röster från tiden det begav sig verkar dyka upp i någon form i samtliga filmer, inte minst resonemangen om när "acts of genocide" går över till vara just "genocide” och därmed kräver akuta åtgärder. Men alla tre väljer också att berätta utifrån några enskilda människoöden och det är kanske svårt att komma ifrån i dramatiskt filmberättande.

"Shooting Dogs" utspelas på ett tekniskt institut i Rwandas huvudstad Kigali våren 1994. Fader Christopher (John Hurt) är en katolsk präst som tillbringat tre decennier här och är skolans självklara ledargestalt. Joe (Hugh Dancy) är den unge engelske läraren som kommit hit för att under en kortare tid göra något viktigt, ”make a difference” med sin närvaro. Han ställs inför utmaningar som att förklara den katolska synen på nattvarden (”Hur kan Jesus vara i brödet?”) och att referera elevernas bravader på löparbanan kring skolgården. Men det blir värre, när nyheten om att president Habyarimanas plan kraschat mitt under förhandlingar om vapenvila mellan regeringen och rebellrörelsen RPF. Skolan drar till sig människor i behov av skydd, främst från den hotade minoritetsgruppen tutsi, medan Joes närmaste vän, som är hutu, muttrar om att tutsierna vill göra hans folk till slavar igen, som det var tidigare i historien enligt hans tolkning.

Den grupp belgiska FN-soldater som posterats på skolområdet är där för att övervaka freden, men inte mer. De blir oroliga, vilket inte förbättras av ryktena om att deras kolleger som skulle vakta premiärministern (inte presidenten) har försvunnit och sedan visar sig ha mördats av den milis som hjälper till att driva igenom 'hutu power'. Den lite naive Joe tvingas öppna ögonen för att världen inte alltid är god, när en av hans brightaste elever, Marie (Clare-Hope Ashitey) blir kallad 'inyenzi' (kackerlacka) av hotfulla ungdomar och BBC-journalisten Rachel (Nicola Walker) berättar om grupper av män med machetes som massakrerar utvalda offer runtom i landet.

Titeln "Shooting Dogs" kommer av det som FN-soldaterna tvingades göra för att hindra att hundarna åt på liken som kantade gatorna och orsakade en hälsofara. Men i deras mandat ingick ju bara att skjuta på dem som själva öppnade eld mot dem, vilket Fader Christoper bittert påpekar i filmen. Varför inte "Fuck the mandate" och ingripa på allvar? undrar han med skälvande röst. Joe å sin sida börjar bryta samman fullständigt av händelseutvecklingen och undrar om det finns ett sätt att bara stänga av när man sett för mycket. Och till slut ställs både han och hans mentor inför ett val ingen skulle avundas dem. Å andra sidan - de har möjlighet att välja.

John Hurt framstår lite som en modernare version av Jeremy Irons rollfigur i ”The Mission", även om han har närmare till sarkasmer. Han har sett alldeles för mycket under sina år i landet, innan han nu möter den ultimata ondskan och inser att ingen som har möjlighet att stoppa den är intresserad av att göra det. Han får dock tillfälle att hålla ett kort men gripande anförande till Joe när hela världen omkring dem rasar. Och Clare-Hope Ashitey (som sedan gick vidare till mirakelmor i "Children of Men") gör en stark filmdebut, kort sagt.

Michael Caton-Jones är knappast en debutant men ganska ojämn som regissör. Det här projektet verkar han dock ha känt personligt engagemang för, mer än för ”Basic Instinct 2" föreställer jag mig. Det gör att filmen hela tiden drar sig framåt och har flera scener, framförallt i slutet, som är omöjliga att värja sig mot. Ingen som sett "Hotell Rwanda” kan väl hävda att man inte förstår att ett folkmord inträffat, men i Caton-Jones skildring är det så obarmhärtigt uppenbart vad människor är kapabla till att filmen är ännu svårare att smälta. Är den värd fyra hela russin? Ja, jo, jag tror det just nu. Behöver vi fler filmer om just det här ämnet nu? Kanske inte efter detta, men det finns ju en konflikt i grannstaten Kongo-Kinshasa - den blodigaste i världen sedan andra världskriget - som väntar på att utforskas på samma sätt. Vem tar upp handsken?

© Johan Lindahl
2007-03-07

---

DVD / Blu-ray

Recensionen utgår från en brittisk upplaga (BBC Films/Metrodome) som bjuder på reportage och intervjuer från inspelningen i Rwanda, samt från en research-resa som producenten David Belton gjorde innan dess. I de här avsnitten kommer det fram att John Hurt både har prästerligt påbrå och har bott i Afrika under en period av sitt liv. Belton berättar om sina erfarenheter som BBC-reporter i landet under inbördeskriget och hur han återvände till ämnet flera år senare efter att ha 'begravt det' under en längre tid. Caton-Jones ville ha så mycket autenticitet som möjligt, därav inspelningen på plats i Rwanda. Han verkar också medveten om riskerna med att återskapa ett trauma och gräva i öppna sår, särskilt när flera rwandiska (heter det så?) medlemmar i inspelningsteamet var med om folkmordet och förlorade nära anhöriga. En del av dem kommer också till tals i dokumentärerna. För övrigt finns kommentatorsspår, en trailer och lite annat plock.

---

Originaltitel: Shooting Dogs
England/Tyskland, 2005
Regi: Michael Caton-Jones
Med: Hugh Dancy, John Hurt, Claire-Hope Ashitey, David Gyasi, Dominique Horwitz, Susan Nalwoga, Steve Toussaint m fl

Svensk biopremiär: 2006-04-28

Sök