Eight Legged Freaks (2002)
Ironiska jättedjur är inte särskilt spännande
"Crikey, will you look at the size of that spider!"
Man undrar om inte till och med den orädde krokodiljägaren Steve Irwin hade ryggat tillbaka inför de flera meter stora spindlarna i "Eight Legged Freaks". Som alla vet är det ett erkänt vetenskapliga faktum att djur som utsätts för radioaktivitet eller allehanda kemiskt avfall genast växer ohämmat och till allas förtret ger sig på sin omgivning. Det är precis vad som händer med den smårubbade enslingen Joshuas spindelfarm när de äter insekter hämtade från ett vattendrag där en tunna avfall ligger och läcker.
Tidigt i filmen får vi, likt "Jurassic Park", lära känna en rad spindelarter och deras olika sätt att fånga sin mat på. En del hoppar upp ur marken, andra gör levande kokonger av sitt byte och en tredje går helt sakligt fram som en åttabenad bandvagn. Snart följer inte oväntat exempel på hur deras beteenden ter sig när de är tusen gånger större än vad de borde vara och människorna i den lilla arizonska staden Prosperity är lagom stora byten. Det blir upp till sheriffen Sam Parker (Kari Wuhrer) och den till staden återkomna gruvägaren Chris McCormack (David Arquette) att hitta på ett sätt att stoppa de magnifika krypen.
Blir det otäckt och läskigt? Om man har spindelfobi kanske denna film inte är den allra bästa terapimetoden men annars är det ingen film som får en att hoppa till och bli rädd för spindlarna. Däremot är den emellanåt lite rolig på ett väldigt käckt sätt. Filmreferenser är det gott om i filmen, främst då naturligtvis till monsterfilmer från 50- och 60-talen. På femtiotalet, som i till exempel "Them!" från 1954 som Mike Parker (Scott Terra) ser på tv i denna film, var oftast de radioaktiva jättedjuren en metafor för de elaka ryssarna och en varning för konsekvenserna av atomvapen. I 80-talets monsterfilmer var den röda faran fortfarande en aktiv del i hotet men ännu tydligare var människans rovdrift på naturen och att man inte rubbar den ekologiska balansen ostraffat.
I jättedjursfilmen anno 2002 finns det inte längre någon politisk agenda, den tidigare dubbeltydiga titeln "Arac Attack" (läs Iraq Attack) till trots. Mottot för detta återbesök till genren är snarare den enkla önskan att göra något kul och häftigt vilket tydligt märks på den ironiska ton som genomsyrar alltihop. Visst, sensmoralen "dumpa inte avfall i naturen för det är dumt" finns där men något större allvar har man inte lagt vid denna fråga. I slutscenen skämtas dessutom sensmoralen bort när det tunnhåriga sheriffbiträdet hittar ett positivt användningsområde för det kemiska växtmedlet.
På allvar har man inte heller tagit skådespeleriet som ligger på en nivå som tyvärr klart matchar den förväntade i en film som denna. Men människorna i filmen spelar också andrafiolen till de verkliga huvudpersonerna, det vill säga spindlarna. Araknoiderna gör också ett ganska bra jobb genom filmen. Ibland skiner undermålig datorgrafik igenom men i stora drag är djuren så trovärdiga som nu gigantiska spindlar kan vara. Inte för att det innebär särskilt stor trovärdighet, men man får ju ta filmen för vad den vill vara.
Ron Underwoods "Hotet från underjorden" ("Tremors", 1990) har stora likheter med "Eight Legged Freaks". En liten stad mitt i ingenstans hotas av otrevliga djur i jätteformat som äter upp den ena karaktären efter den andra. Skillnaden mellan de två filmerna är ändå milsvid; "Hotet från underjorden" innehåller en hel del humor precis som "Eight Legged Freaks", men den tar alltid odjuren och hotet de innebär på allvar. Detta gör att filmen blir nagelbitande och spännande emellanåt eftersom man faktiskt vill att karaktärerna ska klara sig. Det ironiska metafilmsstuket på "Eight Legged Freaks" gör istället att man inte bryr sig överhuvudtaget om hur det går för personerna i filmen och då är det svårt att känna någon spänning i filmen.
"Eight Legged Freaks" har en del roliga scener och fullt godtagbara spindlar men andefattigheten och den överdrivet hurtfriska ton som kännetecknar filmen gör att den inte når längre än till två russin.
© Andreas Hallgren2002-09-22