Edward Scissorhands (1990)
Konstiga händer, bra film
Han heter egentligen bara Edward. "Efternamnet", som bara nämns i filmens titel, är en naturlig konsekvens av det sorgliga faktum att hans skapare, en gammal uppfinnare, inte hann ge honom händer innan han dog. Tills vidare hade Edward av någon anledning försetts med långa, vassa, saxliknande verktyg, och det är med dem han får nöja sig. Edward, som spelas perfekt av Johnny Depp och av obekymrat svårbegripliga skäl har iklätts en coolt gothig utstyrsel, bor i ett nergånget slott uppe på en kulle i en liten parodiskt idyllisk förort som inte verkar ligga utanför någon särskild stad, utan snarare i en egen, mycket liten värld.
Här bor också en ganska begränsad skara människor i sina snällt pastellfärgade villor. Alla män åker till jobbet samtidigt och kommer samtidigt hem till sina respektive hemmafruar. Det skulle kunna vara amerikanskt femtiotal om det inte vore för de moderna bilarna och videobandspelarna. Könsroller och sociala roller är fast etablerade och ingen finner något skäl att ifrågasätta dem. De är ganska lyckliga, så där som man blir om man inte tänker för mycket och har mat på bordet. Uppfattningen om god smak är lika gräslig som unikt amerikansk.
Peg Boggs (Wiest), traktens lokala Avon-representant, är en uppriktigt god människa, men har kanske inte världens bästa omdöme. När hon efter en dags misslyckade hembesök i kosmetikans tjänst på ett desperat infall beger sig upp till det mörka slottet hittar hon en ensam, rädd och socialt inkompetent Edward. Det tar henne inte många sekunder att komma över sin rädsla och bestämma sig för att ta med honom hem, till sin rara kärnfamilj bestående av brödvinnaren, en liten son och en vacker dotter, som för övrigt givetvis är ihop med ett svin.
Skvallermaskinen drar snabbt igång och inom kort står en upphetsat nyfiken skara utanför dörren för att se den märkliga nya figuren. Edward blir snabbt en hit när det visar sig att hans vanligen klumpiga knivhänder är en mästares verktyg när det gäller att klippa buskar, hundar och hår. Snart kommer också vissa på hur de ska utnyttja honom.
Edward faller för dottern Kim (Ryder) från första sekund, men han är ingen idiot och håller sina känslor i styr. Å andra sidan är den sexuellt frustrerade grannen Joyce ganska angelägen om att ta reda på vad han kan och inte kan. Repliken "jag känner en doktor som säkert kan hjälpa dig" kommer från alla håll och kanter, men hinner aldrig leda längre än till ord. Komiska komplikationer och rara scener av nyfunnen lycka ger alltmer vika för bekymmer, eftersom det här är en saga. Sagor är nästan alltid till för att säga en enkel sak: livet är fullt av problem. I vissa sagor kompenserar man med ett lyckligt slut, i vissa inte.
När den var ny kändes "Edward Scissorhands" väldigt speciell, med sina fantastiska bilder och sin respektlösa inställning till realism. Nu när så många andra med skiftande resultat använt sig av en liknande estetik och attityd är det lätt att glömma hur unik den en gång var. Ron Howards Grinch-film hade knappast sett som ut den gör om inte för Edward, precis som Burtons "Batman" satt sitt spår i otaliga efterkommande seriebaserade filmer. När något inte är nytt längre kan man lättare se vad som finns kvar under ytan, och Edward är fortfarande en fantastisk film. Den är nämligen mycket mer än en fest i scenografi, härlig Elfman-musik och Tim Burtons "egensinniga touch". Den formligen kokar av ilska över trångsynthet, hyckleri och själviskhet och gör en lika ofta arg och ledsen som förundrad och road. Den som smälter in och vet hur man spelar spelet är den som klarar sig bäst, och det här med att vara sig själv är bara bra till en viss nivå. Tim Burton menar vad han säger, och hur han uttrycker det är helt klart en del av poängen men inte hela historien. När staden på lösa grunder vänder sig emot nykomlingen, och den snälla familjen ändå försöker göra det bästa av situationen, utan att döma och svika Edward, hade det kunnat vara lika realistiskt som en dokumentär, för jag bryr mig lika mycket. Det är också då, när problemen hopar sig, som den finaste scenen kommer. Och den är fortfarande förfärligt fin.
"Edward Scissorhands" har blivit lite smågammal nu, och kan därmed med gott samvete titulera sig en modern klassiker.
FOTNOT:
Den gamle uppfinnaren blev Vincent Price sista långfilmsroll. Även om det inte är en jättestor roll är det en trevlig tanke att denne sköne veteran från bland annat otaliga Roger Corman-skräckisar fick en så bra final på karriären. Tankarna går till Ed Wood, som tragiskt nog stod för Bela Lugosis sista ögonblick på film. Intressant nog har ju Tim Burton sedan gjort en väldigt fin film om detta.
© Anders Lindahl
2002-11-09
Originaltitel: Edward Scissorhands
USA, 1990
Regi: Tim Burton
Med: Johnny Depp, Winona Ryder, Dianne Wiest, Anthony Michael Hall, Kathy Baker, Robert Oliverim Conchata Ferrell, Caroline Aaron, Dick Anthony Williams, Vincent Price
Genre: Fantasy, Romantik
