Ultraviolet (2006)
You're fit but my gosh don't you know it
Kurt Wimmers tidigare film, "Equilibrium" från 2002, beskrev jag som en lågbudget-Matrix influerad av Fahrenheit 451. Av min egen recension drar jag slutsatsen att jag gillade jag den vid tillfället, men filmen har knappast lämnat några permanenta spår efter sig. När Wimmer i "Ultraviolet" åter klär totalitarismen i en flärdfull yta är minnet ännu kortare. När den närmar sig sitt slut kan jag med svårighet komma ihåg vad som hände i början. Detta har inget med tidigt infallande demens att göra utan snarare att den förvirrade handlingen i filmen är så underställd filmens yta att den närmast är irrelevant.
Filmen utspelar sig hursomhelst i en framtid där stora delar av världens befolkning har gått under i en virusepidemi av den av människan genetiskt manipulerade sorten. Kvar på banan finns någon miljon "vanliga" människor och ett antal muterade sådana, så kallade "Hemofager". "Haima" betyder blod och "phagein" äta, så det är alltså någon form av vampyrer vi har att göra med här. Blodtransfusioner har dock ersatt Draculas vulgära slafsande eftersom detta i första hand är en science fiction och inte en vampyrfilm.
Hursomhelst är hemofagerna snabbare och starkare än människorna. Snabbast, starkast och snyggast av dem alla är Violet, aka ordvitsiga "Ultraviole(n)t", i form av Milla Jovovich. Människorna har dock tagit fram ett hemligt vapen som en gång för alla ska avgöra kriget mellan hemofagerna och människorna, främst då genom att döda alla hemofager. Violet, som var en vanlig människa tills hon blev smittad av det muterande viruset, får i uppdrag att hämta detta välbevakade vapen och se till att det förstörs. Problem uppstår dock när vapnet visar sig vara en pojke kallad Six (Cameron Bright, vars roll i "X-men 3" intressant nog har samma funktion som i denna film). Hos våldsamma Violet uppstår både moderskänslor och tanken på att hitta ett icke-dödligt botemedel mot vampyrviruset. Sagt och gjort befinner hon och Six sig snart på flykt både från den totalitära staten och från sina tidigare vampyrkumpaner.
Precis som "Equilibrium" är "Ultraviolet" en film som har lagt mycket, för att inte säga all, energi på utseendet. Design slår drama, tycks vara Wimmers filosofi. I "Equilibirum" fungerade det rätt bra, men här har dramat slagits i småbitar redan från början. Det är trevligt att titta på såklart, inte minst i de gränslösa actionscenerna, men den frikostigt använda datorgrafikens nackdel är också att precis vad som helst är möjligt och därför är heller ingenting trovärdigt. Hela filmen är också färgmatchad intill och över löjets gräns. När Violet byter miljöbakgrund byter hon, genom någon högteknologisk mojäng, även färg på sina kläder för att matcha omgivningen, och detta mitt under energiska slagsmål med lede fi. För Milla Jovovich, modellen som blev skådespelare men ändå fortsatte vara modell istället för att agera, är denna glassiga yta naturligtvis mammas gata. För filmen som helhet är det däremot förödande att all denna yta, som ändå inte är innovativ eller särskilt intressant, tillåts ta över helt och hållet. Det svaga manuset blåser snabbt bort i virvelvinden från den artificiella vindmaskinen och även med ansträngning går det inte att engagera sig i "Ultraviolet". Estestiken skulle kanske fungera bättre som musikvideo än som långfilm, men att se samma video 20 gånger på raken blir lätt tröttsamt.
Två rätt ensamma russin blir det för "Ultraviolet" som, för att återknyta till The Streets-citatet i rubriken, är snygg men alltför medveten om det.
© Andreas Hallgren
2006-06-11
Originaltitel: Ultraviolet
USA, 2006
Regi: Kurt Wimmer
Med: William Fichtner, Milla Jovovich, Cameron Bright, Nick Chinlund m.fl.
Genre: Action, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2006-03-24
Teman: Vampyrer
Ingår i följande teman
