Strebern (1994)

"You know, for kids!"

När gamle Waring Hudsucker, märkligt munter i minen, kastar sig ut genom fönstret på 44:e våningen (45:e om man räknar med mezzaninen) mitt under ett styrelsemöte får företaget han grundat problem. Hans testamente stipulerar att vilken slobb som helst om en månad kan köpa aktier i hans livsverk, och de kvarvarande styrelsemedlemmarna har inte råd att köpa en majoritet.

De behöver en riktig nolla som de kan styra och ställa över, en sopa som kommer sätta företaget i dålig dager så aktierna sjunker i värde. De behöver Tim Robbins, som här var ung nog att förmedla den totala aningslöshet som representerar Norville Barnes och lång nog att tjäna som ett slags modern James Stewart.

Barnes anländer blåögd och entusiastisk till storstaden med sin väska och sin examen från Muncie. Från posttjänst i källaren till toppjobb går det i ett huj, och med en genialisk idé som han präntat ned på papper röner han oväntad och för vissa oönskad framgång. Men nästan lika fort går det ner igen. Barnes karriär blir en extremt komprimerad variant av det mesta vi sett i genren och den tendens att hylla olika filmgenrer som bröderna förknippas med har aldrig varit tydligare än här. Den här gången är det kanske allra främst Frank Capra som känns som husguden för dagen.

Jennifer Jason Leigh är snabbpratande journalisten som ska snoka rätt på Norvilles hemligheter. Amy Archer är en ganska lustig figur och helt klart en av de muntraste rolltolkningar Leigh försökt sig på. Man kan lätt unna en så enormt duktig skådespelerska att ta paus från de jobbiga roller hon briljerar i för att ha skoj en stund. Ibland språkar hon för övrigt med Bruce Campbell och som om det inte vore nog har Coens gamla polare Sam Raimi varit med och skrivit historien och även regisserat vissa bitar.

Paul Newman är den iskalle eminensen bakom ränkerna, en lika roande som auktoritär figur helt befriad från samvete eller medkänsla. De sköna bifigurerna är många och inkluderar ett par vaktmästare som verkar ha mer makt än de flesta människor och eventuellt representerar varsin sida i det eviga kriget mellan gott och ont. Stanna-klockan-scenen är galen filmkonst när den är som skönast och "Strebern" är tillsammans med "Arizona Junior" Coenbrödernas mest infallsrika och avslappnade film. Humorn i "Big Lebowski" eller "Intolerable Cruelty" är antingen mindre lättillgänglig eller mindre personlig. Här har man helt enkelt härligt kul.

Den är förstås också precis så vidunderligt snygg att beskåda som man kan vänta sig, med fantastiska åkningar nerför skyskrapefasader eller genom ett snövirvligt New York och symmetriska bildkompositioner som skulle gjort salig Kubrick ...hmmm... salig.

Med lånad och fantastisk Khachaturian-musik ökas fröjden ett snäpp till, vare sig det är de mäktiga tonerna som jag själv förknippar med Onedinlinjen eller den frejdiga orkesterhiten "Sabre Dance".

Finns det brister? Säkert, men filmen gör en på för gott humör för att man ska märka det. "Strebern" är ren och skär filmglädje och bör ses åtminstone vart tredje år.

© Anders Lindahl
2006-03-15

Originaltitel: The Hudsucker Proxy
USA / Storbritannien, 1994
Regi: Joel Coen
Med: Tim Robbins, Jennifer Jason Leigh, Paul Newman, Bruce Campbell, Charles Durning, John Mahoney, m fl

Genre: Komedi

Sök