Romarrikets fall (1964)
The platt fall of the mastodontfilm
I kategorin "filmer jag skulle vilja gilla men bara inte kan" har vi idag kommit till "Romarrikets fall".
Varför skulle jag vilja gilla den? Tja, romarriket är temat, vilket vanligtvis innebär en ökad intressegrad på cirka 50 % från min sida. Gamla mastodontfilmer där pengarna syns på duken äger ju också oftast sin markanta charm. Lite högtravande kan de ofta bli, men med tålamod och lite god vilja kan man ha en trevlig stund som tittare.
Varför går det då inte? Tja, den är ganska dålig. Det finns detaljer att klaga på - vilket jag har för avsikt att göra - men den övergripande känslan kanske bör identifieras direkt: håglöshet. Om en enda inblandad person med gott omdöme och kunskap i filmberättande har brunnit för det här, så märks det inte. Det känns mer som en film som gjorts för att det fanns en marknad, där manus och dialog accepterades lite lättvindigt redan vid första versionen. Då hjälper det inte att ösa in pengar, stjärnor och valda bitar från föregångare i genren, det blir inte bra för det.
Knappa två sekel efter Kristus träter romarna om hur de ska behandla barbarerna som står och stampar på tröskeln (eller vid randen av Donau). Filosoferande gammelkejsaren Marcus Aurelius vidsynta attityd kastas över bord när han värdigt avlider och sonen Commodus axlar den purpurröda manteln. Commodus vill tygla provinser såväl som grannar med våld och makt och fascineras främst av gladiatorspel. Så långt är han inte helt olik den Commodus som Joaquin Phoenix tolkade så suveränt i Ridley Scotts "Gladiator". I Manns film är han dock oskyldig till fadermord – istället står utan hans vetskap andra ränksmidare för det lite för tidiga frånfället.
Toleransen och förnuftet hos gamle Aurelius speglas istället av Livius, den duktige generalen som vill äkta Commodus syster Lucilla och också var påtänkt som efterträdare på tronen. Varken han eller Aurelius får som de vill. Riket riskeras i en kombination av korruption, girighet och dumhet, uppror uppstår, krigare krigar. I senaten ältas barbarfrågan i de retoriska övningar som hör Rom-filmer till, men som faktiskt brukar vara rätt intressanta att följa. Här bryr man sig inte nämnvärt.
Veteranen Anthony Mann hade utan tvekan sneglat avundsjukt på både "Ben-hur" och "Spartacus" inför sin film, och använder inte bara romartemat och ett farligt hästrace utan även en av skådisarna. Stephen Boyd, skurkaktige Messala från "Ben-hur", ska här iklä sig hjälterollen och resultatet är riktigt stelt och tamt. Den yppiga men nyanslösa Sophia Loren klarar sig inte mycket bättre. De reciterar, de antar olika miner, de är snudd på usla. En av filmhistoriens minst gripande kärlekshistorier inleder de i alla fall, mot en fond av stora omvälvningar i romerska riket.
Men här finns ju också skådisar av rang. Hur går det för dem? Ja, Alec Guinness kan inte göra fel, men han kan inte heller göra särskilt mycket med sitt Marcus-material. James Masons kloka grek är inte heller det gott stoff nog för en så skicklig skådespelare. Faktiskt får man känslan av att de båda regisserats till att verka mindre skickliga än vad som var fallet. Plummer är okej som en nästan Caligula-liknande Commodus, men ler lite för mycket och för "galet".
Apropå tidigare nämnda "Gladiator" så fortsätter de markanta likheterna i samma takt som de markanta skillnaderna blir uppenbara. I historieskrivandet tar man sig lika stora friheter men det känns här pedagogiskt tillrättalagt istället för levande, stelt istället för värdigt. Personer reduceras till enkla typer, avsedda att förklara både rikets storhet och dess långsamma fall. Folk håller tal till tittaren, inte till människorna omkring dem. Det blir varken övertygande eller spännande. Det slutliga problemet består i att manuset, som utmålas som historisk sanning, blandar ren fiktion med sammanslagna element ur historien. "Vore det inte coolt om det där du vet hände redan här? Det kanske inte är riktigt korrekt, men det är sant mot Andan i Historien..." Typ...
Det syns i alla fall att filmen kostat pengar (bara de fåniga barbarperukerna måste ha gått på en förmögenhet) och spektakelstämpeln gör den sig förtjänt av. Men det är ett ganska trist spektakel. Ingen verkar veta vad de ska göra med de kostsamt kostymerade arméerna som istället får rida eller rusa fram och tillbaka eller vifta mesigt med sina svärd. I närstriderna är det bara marginellt bättre koreograferat, vilket blir sorgligt tydligt i den avslutande dusten. Kulissbyggena av Rom är imponerande, och sägs också vara mycket korrekta rekreationer - men det blir inte särskilt mycket mer kul för det.
"Romarrikets fall" är ungefärligen sin tids "Alexander" och den får lika många russin, vilket i båda fallen är ett halvt för mycket.
© Anders Lindahl
2006-03-06
Originaltitel: The Fall of the Roman Empire
USA, 1964
Regi: Anthony Mann
Med: Stephen Boyd, Sophia Loren, Alec Guinness, James Mason, Christopher Plummer, Mel Ferrer, m fl
Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Romerska riket
Ingår i följande teman
