V för Vendetta (2006)

Ganska tillrättalagd anarkistaction

Den korta recensionen, för de lata eller stressade:

Om man ser "V för Vendetta" som ren actionunderhållning är den inte häftig nog. Om man ser den som subversiv politisk allegori är den för enkel. Men Natalie Portman är sevärd av många skäl.

Den långa recensionen, för dig som inte med gott samvete kan kalla dig stressad och inte vill utpekas som lat:

I en tid av tyranni och maktmissbruk med väldigt dagsaktuella förtecken träder en maskerad, vältalig, teatralisk och slåsskunnig figur in på scenen. "V" vill hämnas begångna oförrätter, vars detaljer länge hålls i det fördolda, men han vill också inspirera och utmana.

Det ska föreställa framtiden det här men London är sig ganska likt och ingen märkbar utveckling har skett på den teknologiska fronten. Se det hellre som en alternativ nutid. Ungefärligen den nutid vi skulle ha haft ifall det parti som Pink hallucinerar om i "The Wall" hade fått makten och hunnit missbruka den ett bra tag.

I bakgrunden lurar Guy Fawkes som 1605 försökte spränga brittiska parlamentshuset. Den femte november firas fortfarande Guy Fawkes Night, men då kanske snarare komplottens misslyckande än Guys ambitioner. För "V" är han dock en galjonsfigur, ett föredöme att efterlikna och överträffa. Hans möte med, och välmenande kidnappande av, Evey (Portman) blir en distraktion men också ett sätt att komma närmare den skugghöljda karaktären. Hon och en polis spelad av Stephen Rea hör till dem som påverkas och förändras av direkt eller indirekt bekantskap med den maskerade mannen.

"V" kan slåss med klassisk grace och stil och hanterar sina blänkande knivar med finess, men "V för Vendetta" är ändå inte en renodlad actionfilm. Effekter och kamper kommer knappast få dig att höja på ögonbrynen, vilket kan komma som en smärre överraskning eftersom James McTeigue bland annat agerat regiassistent åt de inte helt okända bröderna Wachowski på alla Matrix-filmerna. Det är också brorsorna som skrivit manus efter Alan Moores tecknade serie. Det anarkistiska elementet och mannen som vill väcka massorna ur deras slummer känns på papperet som glasklara paralleller till Matrix-världen, men blir på duken något ganska annorlunda. Något som ser mer jordnära ut bildmässigt men inte nödvändigtvis känns vuxnare.

"V för vendetta" kan mycket lätt tolkas som en attack mot både Bush-administrationen och deras lojala vänner i England. Om man ser den så, blir det också ofrånkomligt att dra paralleller till vissa konspirationsteorier om 11:e september när hemska hemligheter gradvis uppdagas. Om detta är avsikten låter jag vara osagt, men säkert har McTeigue inget emot att provocera lite bakom fiktionens trygga fasad. Men ambitionen är ju större än så, bland annat att ta upp det eviga temat om trygghet kontra integritet. Vad är vi beredda att acceptera i den heliga ordningens namn? Med vilka medel hamnar makten där den inte borde vara och hur förvissar sig makthavare om att fortsätta hava makten? Det är viktiga frågor som man inte behöver vara särskilt politiskt intresserad för att stöta på i allsköns kultur - nu mer än någonsin. Michael Moore och Noam Chomsky har sina sätt att ta upp dem, George Lucas har sitt sätt i Star Wars-filmerna om ni nu råkat missa det, och här är ett annat. Kanske inte det mest tankeväckande sättet om du frågar mig.

Den relativa behärskningen, de långa samtalen, den oftast jordnära tonen betyder nämligen inte att filmen är så enormt sofistikerad. "1984" gör sig ofta påmind, men Orwells gamla klassiker har fortfarande mer att säga om vår tid och är oändligt mycket mer raffinerad. Manuset, logiska luckor åsido, är ofta enkelt på gränsen till övertydlighet och de stora skeendena långt ifrån svåra att förutspå. Budskapet lider av samma problem. Det är en ganska klumpig slägga som svingas för hamra in det och även om man håller med i sak blir det lite tröttsamt att se på. Att man exempelvis instämmer i den föga kontroversiella tesen att intolerans och förtryck är någonting dåligt betyder inte att man uppskattar att någon skriver det på ens näsa i stora bokstäver. Representanterna för regimen är sällsamt platta, med en totalt nyanslös John Hurt på stor bildskärm i toppen av hierarkin, representanterna för deras offer blir ibland närmast helgonlika ikoner, alltmedan vanligt fölk komprimeras till en intetsägande liten familj framför tv:n. Mer nyanser här hade understrukit snarare än försvagat poängen, menar jag.

Det finns i alla fall gott om skickligt skådisfolk här men de har det inte alltid så lätt. Stephen Fry hör till dem som inspireras att protestera, men det hårda straff han röner beror rimligen mest på att hans toksatiriska TV-inslag saknar all form av humor. Hugo Weaving tvingas tillbringa hela filmen bakom en stor leende mask och får förmedla nyanser och känslor genom att höja och sänka på huvudet. Löjligt vackra Natalie Portman imponerar ändå (igen) i en roll som genomgår rejäla förändringar och ett drastiskt frisyrbyte. Det senare härrör från ett segment som känns som det egnaste filmen har att bjuda på, inklusive en oväntad och intressant twist. Detta stycke, vissa tunga scener gällande Den Dunkla Hemligheten och en onekligen häftig massvandring mot slutet gör en del för att väga upp vad som i grunden är en både spretig och ganska ordinär historia.

Det finns paralleller mellan "V för vendetta" och Finchers "Fight Club". Likheterna gör det lättare att se skillnaderna. "Fight Club" är omskakande, idérik och oerhört läckert gjord. "V för vendetta" är tyvärr inget av detta.

FOTNOT
Apropå nämnda Michael Moore... Hoppar efter färdigt skriveri in på www.michaelmoore.com och gissa vilken film han varmt rekommenderar att ni ska se. Själv skulle jag nog hellre rekommendera att ni ser eller ser om hans "Fahrenheit 9/11". But that's just me...

© Anders Lindahl
2006-03-16

Originaltitel: V For Vendetta
USA, 2006
Regi: James McTeigue
Med: Natalie Portman, Hugo Weaving, Stephen Rea, John Hurt, Stephen Fry, m fl

Genre: Action, Drama
Svensk biopremiär: 2006-03-17

Sök