Double Indemnity (1944)

Det är fel att mörda

Silhuetten av en man på kryckor som haltar fram mot kameran. Det finns väl inte många filmer med ett så lätt identifierbart intro. Tja, det skulle väl vara "2001". "Double Indemnity" är också en sedelärande historia med några av världens coolaste repliker. Känn på den här:

"I wonder if I know what you mean."
"I wonder if you wonder."

Ok, det blir mycket bättre i filmform, men ändå ...

Film Noir brukar definieras med hjälp av en handfull element, där snitsigt cynisk dialog och en snygg tjej som lurar män i fördärvet är vanligen återkommande. Helst ska det vara filmat i svartvitt. "Double Indemnity" är, mer än någon annan film, ett perfekt exempel.

Försäkringsförsäljaren Walter Neff gör hembesök i fin villa. Maken, vars bilförsäkring besöket gäller, är ute men hustrun Phyllis är hemma, invirad i blott en för den tidens filmklimat ganska liten handduk efter ett avbrutet solbad. Neff, på gott humor i den vackra kvällen, stöter ganska uppenbart på henne. Utan att direkt ta illa upp ber hon honom återkomma när maken är hemma.

Men även vid nästa möte lyser maken med sin frånvaro och Phyllis blandar förföriskt tvetydiga repliker med nyfikna frågor som får vår hjälte att misstänka att hon har onda gärningar i sinn, och dessutom vill ha hjälp med att framgångsrikt utföra dem.

Neffs första reaktion är den rätta; han avvisar prompt hennes förtäckta förslag och bollar elegant tillbaka alla hennes oskuldsfulla undanflykter och försök att påvisa att hon inte alls menade så. Go, Neff! tänker man uppskattande. Du är en rättrådig men cool kille, en god förebild. Så när han gradvis börjar fundera på allvar över idén och slutligen också planerar för den känner man sig lite skyldig själv.

Billy Wilder gjorde filmer som numera känns väldigt tidstypiska, ja gamla, men som man inte behöver vara filmhistoriskt intresserad för att uppskatta. Dialog, skuggspel och bildvinklar analyseras och dissekeras hungrigt av teoretiker och filmstuderande, eftersom de är så tydliga och skickligt använda helt enligt handboken, men kan lika gärna bara avnjutas. Wilder var också mästare på att skapa karaktärer som är coola och mänskliga på samma gång. Tarantinos karaktärer kommer ibland nära detta ädla tillstånd men har inte riktigt samma klass, vilket i och för sig kanske inte är avsikten.

Här har han skrivit manus efter en klassisk hårdkokt roman av James Cain, vars snarlika berättelse The Postman Always Rings Twice har varit grund för åtminstone fyra filmatiseringar. Även där rör det sig om att döda en man för att ta hans hustru. Att göra så är givetvis helt fel, och bryter tydligt mot åtminstone två av budorden. Att göra en film där man nästan hejar på den som begår något sånt kräver stor skicklighet, och en god förståelse i människors fantastiska förmåga att rationalisera och försvara sina handlingar. Ursäkten nummer ett är "hon var så himla läcker att jag blev sinnesförvirrad och inte längre ansvarade för mina gärningar". Nuförtiden kanske inte Barbara Stanwyck passar in i idealmallen över kvinnlig fägring, men tänk er en Jennifer Connelly anno 1995 i huvudrollen så kanske ni blir mer förstående. Det tilltänkta mordoffret får gärna på ett eller annat sätt "förtjäna" sitt öde, om än bara genom att som här ibland vara ”full och elak”. Slutligen är det inte fel om en ansenlig summa pengar är inblandad. De försäkringspengar som Walter och Phyllis vill mörda sig till är dubbla det normala beloppet, eftersom försäkringsbolag enligt klausulen som gett namn åt filmen betalar mer vid ”ovanliga olyckor”, något försäkringsexperten Neff inte är sen att utnyttja.

Fast visst är det fel att mörda, oavsett dessa tungt vägande argument, och att låta brottet gå ostraffat förbi bryter mot en annan oskriven regel i dessa sammanhang. Kontentan är: alla kan bli frestade, men är du stark och god så kan du motstå, eller ångra dig bittert, bittert. Ett mästerverk till film där de brottsliga tu slipper undan är i sanning ett sällsamt kreatur. Det är inte heller fel, tycker jag, att filmer moraliserar lite. Särskilt inte när de gör det på ett så coolt sätt som här.

Redan från början framgår det att det kommer bli pannkaka av det hela, där en blödande Neff smyger in på kontoret för att spela in en bekännelse och en förklaring på kollegan och mentorn Keyes diktafon. Det hindrar inte att filmen sedan är full av spännande scener; Phyllis gömd bakom en dörr när Keyes kommer på besök, en bilmotor som vid helt fel tillfälle vägrar starta, med flera. Den präglas också av en väldigt skickligt byggd känsla av att röra sig allt längre in i mörkret.

Trots sin coolhet, som håller i sig till slutet, är "Double Indemnity" en rejält nattsvart film som tar människans kapacitet till onda gärningar på allvar, utan att försöka förvandla förövarna till tanklösa monster. Som få filmer lyckas den med att få dig, tittaren, att känna sig medskyldig, i och med att huvudpersonen är så uppriktig och mänsklig och hans handlingar så ohöljt fel. Och, som sagt, den har sina repliker ...

"I couldn't hear my own footsteps. It was the walk of a dead man."

© Anders Lindahl
2002-10-01

Originaltitel: Double Indemnity
USA, 1944
Regi: Billy Wilder
Med: Fred MacMurray, Barbara Stanwyck, Edward G. Robinson, Porter Hall, Jean Heather, Tom Powers, Byron Barr, Richard Gaines, Fortunio Bonanova, John Philliber

Genre: Thriller

Sök