Dogma (1999)
Provocerande och roande stoff för debatter
Det här är, för att omgående undvika spridande av villoläror, INTE en del av det pågående danskinitierade asketfilmprojektet Dogma. Här handlar det om moralfrågor från en annan vinkel. Det börjar med anslående förtexter som förklarar att detta är en komedi och inte ett försök till uppvigling. "Gud har humor - se bara på näbbdjuret" konstaterar filmskaparna för att sedan omgående be alla näbbdjursfantaster om ursäkt.
I den första spelscenen lanseras annars kampanjen "Catholicism Wow!". Katolska kyrkan vill bättra på sin image och skapa en mer tidsenlig profil. Men varken de eller resten av världen vet vilka verkligt allvarliga och oförutsedda problem som väntar. Radarparet Damon & Affleck spelar de två fallna änglarna Loke och Bartleby, som efter olydnad i gammaltestamentlig tid förvisats för all evighet till Wisconsin. De har slutligen tröttnat, bestämt sig för att hitta hem till himlen igen och har ett kryphål i sikte, tillräckligt stort för att passera pärleporten som placerats i New Jersey. Men skulle de lyckas vore det beviset för att Gud inte är ofelbar och all existens, som vi känner den, skulle förintas. Kom inte och säg att det saknas originella idéer i dagens film!
Redan de första minuterna är översållade av religiösa referenser och annorlunda vinklar på frågor som människan ställt sig i årtusenden. Presentationen av huvudpersonerna är heller inte illa. Särskilt Alan Rickman som ärkeängeln Metatron gör en eldfängd entré. Hans uppdrag är att värva Bethany, en tvivlande men trogen kyrkobesökare som arbetar vid en abortklinik (redan där osar det ur öronen på många fromma). Bethany (spelad av Linda Fiorentino) är utvald att hejda de två upproriska änglarna och upprätthålla världsordningen.
En film som utgår från en så egen startpunkt kan givetvis inte bli helt misslyckad. Vägen kantas av överraskningar, här kan i princip vad som helst hända. Chris Rock ramlar ner från himlen och förklarar sig vara den 13:e aposteln Rufus, utelämnad ur evangelietexten av politiska skäl. Salma Hayek spelar en strippa som i själva verket är en musa för miljoner. Och när den vämjeliga exkrementdemonen från Golgatas träsk uppenbarar sig är jag tacksam för att Smith inte valt att återuppliva fenomenet doftbio.
Tonläget är i och för sig lite förvirrande, filmen är lättsamt farsartad och förvånansvärt brutal om vartannat. Många runda ord interfolierar de teologiska fraserna. Sedan finns finstämda ögonblick mitt i allt, med samtal om sökande och förlust av tron. "Dogma" är knappast renlärig enligt någon av alla regelmakare på området som sett dagens ljus under århundradena. Men scenen där Loke och Bartleby gör rent hus på ett styrelsemöte fullt av tvivelaktiga avgudadyrkare i kostym är bara ett av alla skäl till att jag gärna skulle se om filmen i sällskap med ett gäng professionella kyrkotjänare, eller varför inte börsmäklare ...
Kritiskt kan man också påtala petitesser som att filmen är lite för lång för att vara en 100-procentigt effektiv komedi och att sista kvarten är en aning överlastad. Men ändå, en så här skönt hysterisk historia ser man så sällan att aha-upplevelsen sopar undan de flesta invändningar.
Dialogen är (trots skönhetsfelen) ibland så genial att den riskerar att självimplodera. Här finns några av årtiondets bästa filmrepliker. "Folkmord är det svettigaste som finns, efter fotboll" konstaterar Loke i Matt Damons skepnad kallt. "Det här är ingen övning - det här är domedagen. Var vänlig lämna sjukhuset i god ordning." uppmanas olycksdrabbade medborgare under de klimaktiska slutscenerna. I eftertexterna tackas bland andra "Gud - vars idé det var att göra filmen och mig" och "Skådespelarna - för ett fantastiskt arbete till skamliga löner".
Enligt en del katolskt skolade kritiker och biobesökare kommer vi andra inte att uppfatta alla referenser till tros- och lärosatser, utan borde rentav förses med en ordbok i ämnet för att hänga med. Som god (?) protestant hade jag tacksamt tagit emot en. Det borde även gälla majoriteten svenska filmskribenter, som ofta har en starkt begränsad begreppsvärld när det handlar om religion. När "Dogma" gick upp på bio i Sverige för drygt ett år sedan var kritiken ljum, rentav oförstående och filmen flöt bort i floden av jul- och nyårspremiärer.
Teologisk tungviktare? Nja, kanske inte bredvid Augustinus, Thomas av Aquino, Karl Barth eller något av alla andra namn man världsvant kan dra fram ur historien. Men här finns mer stoff för paneldebatter om både etik och kyrkopolitik än i årets samlade svenska filmskörd. Det som står mellan Smith och succén är väl sekulariseringen och sekterismen vid varsin pol. Många missar poängerna och de som förstår sätter i halsen. Därför kan "Dogma", trots rollistan, klassas som en smalare film än den genomsnittliga Jim Carrey- eller Adam Sandler-komedin. Kevin Smith är dock, förutom allt annat, visuellt medveten. På video visas "Dogma" i det breda brevlådeformatet, på gott och ont. Det är en färg- och formstark film som skulle vinna i kraft på bio. Men det är ju för sent nu...
© Johan Lindahl
2001-01-19
Originaltitel: Dogma
USA, 1999
Regi: Kevin Smith
Med: Ben Affleck, Matt Damon, Linda Fiorentino, Salma Hayek, Jason Lee, Jason Mewes, Alan Rickman, Chris Rock, Kevin Smith
Genre: Komedi, Religion/filosofi, Action
