Heartbreak Hotel (2006)
Lysande Lundqvist lyfter lättviktare
Hur roligt får man ha det när man är över 40? Ganska kul, om man får tro Colin Nutley. Hur roligt har man som tittare? Tja, ganska kul kan det bli, med rätt skådisar.
Tillsammans med obligatoriet Bergström är "rätt" skådis i det här fallet Maria Lundqvist. Givetvis gråter Helena i den här filmen, men det är en lite annorlunda gråtvariant än vanligtvis, tycker jag allt. Eller så vill jag bara hitta något symptomatiskt för min tes om att det här är en lite ovanlig Nutleyfilm. Lite avigare, ännu mer livet-kan-inte-scriptas-ostyrig med den medföljande oförutsägbarheten och, om man så önskar, bristen på struktur.
Gudrun (Lundqvist) och Elisabeth (Bergström) är båda ensamma och något eller några över de fyrtio. Genom sina arbeten - lapplisa respektive gynekolog - träffas de av en slump vid två tillfällen och går från omedelbara ovänner (med utbyte av riktigt hårda ord) till ganska snart goda vänner. Elisabeth hanterar sin ensamhet genom att roa sig på Heartbreak Hotel, och lockar med sig Gudrun som hittills, till dotterns frustration, använt sin fritid till att se på tv och reta sig på småsaker och Jill Johnson. Dotterns frustration övergår i komisk ilska när hon plötsligt träffar på mor sin, rejält drängfull (eller borde det vara pigfull?) och allmänt pinsam.
Pinsamt, rätt roligt och rätt trovärdigt. Så kan ganska många scener beskrivas, och det är också huvudkänslan man tar med sig - även om allvaret sveper över filmen några gånger, oftast när de forna makarna gör sig påminda. Lundqvist har en talang för realistisk slapstick som är härlig att beskåda. Hon är också väldigt skicklig på att se tafatt ut i många situationer utan att för den sakens skull verka dum i huvudet. Jag skulle nog utropa henne till filmens största behållning.
Jag må ha sagt det förr: Nutleyfilmer är inte riktigt min tekopp. Men det är lika lätt att imponeras över scenerna och skådespeleriet i hans filmer som det är lätt att reta sig på den synbara avsaknaden av manus. Flera långa tagningar med antingen extremt rörlig eller helt statisk kamera lägger till någon halv extrapoäng för hantverket.
Ett roligt inhopp av Jill Johnson, ett antal ganska piggt skildrade festkvällar på filmtitelns klubb, ett otal gräl och garv med en skön verklighetskänsla, det där snygga men naturliga fotot som man närmast kräver av en Nutleyfilm och en ofta alldeles lysande Lundqvist gör "Heartbreak Hotel" till en ganska trevlig upplevelse. Slutet är dock inte så mycket att hurra för, särskilt inte potpurriet och det märkliga metaklippet innan eftertexterna.
© Anders Lindahl2006-08-13
Tack till SF Video för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Kanonbild. Verkligen!
Det kompenserar nästan för den skamliga särskrivningen på omslaget ("En Colin Nutley Film").
Något annat finns det egentligen inte att orda om gällande SF:s vaniljutgåva.